Snabba beslut och nostalgi

Då var det färdigtänkt, idag köpte jag en startplats till Öppet Spår! Snabba beslut har alltid varit min grej, även om jag sansat mig lite med åren. Eftertänksamhet är inte min starka sida men jag övar mig. I det här fallet var det inte ett så svårt beslut. Blogg-Jenny ska köra Öppet Spår och det gjorde beslutet lite enklare. Alltid kul att få sällskap av sin bästa träningskompis :). Nya skidor och pjäxor och ännu en träningsvecka i fjällen inbokad avgjorde saken.

Det var ju som sagt 10 år sen jag körde mitt senaste 9-milslopp på skidor. Den gången var det riktiga Vasaloppet och jag hade sällskap av min nya pojkvän till Mora. Han skulle skjutsa mig till starten, heja på mig längs vägen, ta emot mig i målet och framför allt köra mig tillbaka till Stockholm efter loppet. Han lyckades med alla uppgifter utom den sista, kanske den viktigaste. Redan påvägen till Borlänge slog tröttheten in och vi fick stanna ett par gånger för att pojkvännen skulle power-nappa. Jag var visserligen trött men hade mycket adrenalin i kroppen, så jag föreslog att jag skulle köra ett tag. Men nej, det skulle jag inte, han skulle nog piggna till. Efter ett stopp i Bolänge fortsatte vi mot Stockholm. Efter några mil undrade pojkvännen om jag kunde tänka mig att ta in på något trevligt statshotell en natt påvägen ner till Stockholm. Det kunde jag verkligen inte, men insåg samtidigt att situationen var ohållbar. Det fanns bara en sak att göra. Jag kunde ändå inte slappna av och sova när jag visste att min chaufför var dödstrött. (Han hade ju faktiskt varit vaken lika länge som jag, även om han åkt bil de 9 milen mellan Sälen och Mora.) Så det slutade med att jag satte mig vid ratten, skruvade upp stereon, slog på AC:n och styrde den lilla Toyota Corollan mot Stockholm. Pojkvännen somnade bums och sov ungefär tills vi hade 10 min kvar till min lägenhet, med undantag av ett hastigt uppvaknande i Enköping då han tittade på mig med sömnig blick och undrade om han skulle köra en stund. För att sedan, efter ett nekande svar från mig, omedelbart somna igen.

Men sagan fick ett lyckligt slut; vi kom hem ordentligt, jag fick min skönhetssömn, prinsen och Corollan. I år är det jag som är coach åt pojkvännen, numera maken, Per. Tyvärr kan jag inte erbjuda samma service som jag fick för 10 år sen. Turligt nog har Per, kanske vis av lärdom, bokat boende även för natten efter loppet. Själv tar jag tåget hem på kvällen, om jag hinner med det, tillsammans med Blogg-Jenny.

Jag hittade en suddig bild tagen efter målgången i Mora 2002. Jag minns än idag hur fruktansvärt trött och frusen jag var då och hur ont jag hade i alla muskler i kroppen och i tårna, men ändå gör jag det igen. Och det sjuka är att jag verkligen ser fram emot att köra Öppet Spår i år. Vad är det för fel på mig?