Igår kväll blev det två varv på golfbanan i Ågesta, 16 km, i
total tystnad och mörker. En mäktig känsla att glida fram i de sladdriga
spåren, vilken lyx att ha naturen så nära stan. Det enda man såg var skidspåren
i ljuset av pannlampan och en massa små ljuskäglor i omgivningen från andra
entusiaster. Under rundan hinner man rensa hjärnan och kroppen får jobba i ett
behagligt tempo. Det är livskvalitet och efteråt, hemma i soffan med en
stor kopp te och blåbärspaj, kände jag mig oerhört nöjd med livet!
Så det var kanske inte så konstigt att jag inte var
jättesugen på att ge mig ut och lunchjogga idag i snålblåst, lätt snöfall
och snömodd. Men ett åtagande är ett åtagande, det är bara att göra det
och inte känna efter så mycket. Men det är ju svårt att låta
bli... Kroppen kändes faktiskt helt ok efter gårdagen, det var nog mer
motivationen som tröt. Två hurtiga kollegor dök upp vid samlingsplatsen
och så sprang vi iväg i snömodden. Det kändes ganska tungt redan
från början och tempot var inte i min komfortzon direkt, men jag kämpade
på. Det blev en ny runda idag, delar av banan för Stockholm
Marathon. Benen trummade på och tankarna flög iväg tillbaka till loppet
förra året. Jag fastnade i tanken och känslan ett bra tag och jag
kände mig glad och löpningen gick lättare för en stund. När jag kom
tillbaka till verkligheten var det bara 4 km kvar så jag bet ihop och
slirade vidare. Efteråt var jag såklart väldigt nöjd med min insats
och glad över att jag har hyfsat bra diciplin, i alla fall när
det gäller träning! Det underlättar ju också att ha draghjälp och trevligt
sällskap :)
Dagens lärdom; kroppen återhämtar sig snabbare än
jag trott. Men framför allt att det inte bara hänger på kroppen, man måste
hinna ladda om mentalt också, annars försvinner tjusningen med
träningen. Så det är ingen katastrof att ställa in ett träningspass om man
verkligen inte är motiverad eller känner sig stressad. Förhoppningsvis hinner
man istället bli dubbelt så laddad inför nästa pass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar