Alla goda ting är tre

Jag är så glad, jag har hittat ännu en butik där man kan få bra hjälp att köpa schyssta sportgrejer som passar för sin egen nivå och ambitioner. Förutom Runner´s Store på Vasagatan, Outsport i Solna lägger jag nu till Cycle Corner i Hammarby Sjöstad, så nu är det tre. I dessa tre butiker kan jag hitta allt jag behöver för löpning, skidåkning (alpint och längd) och cykling (MTB och landsväg). Det känns tryggt! I samtliga butiker får man hjälp av trevliga och serviceinriktade personer som verkligen vet vad de pratar om. Och det slutar nästan alltid med att jag köper lite mer än vad jag tänkt från början. Samt att jag känner mig grymt nöjd och peppad när jag går därifrån.

Igår inhandlade jag nya stavar på Cycle Corner, det skulle kosta lika mycket att rusta upp mina gamla som att köpa nya. Perry blev inspirerad och köpte också ett par nya av bara farten. Sen blev det lite vallor, fy vad valla är dyrt, och även ett par nya solglasögon som lämpar sig för såväl löpning, cykling och skidåkning. Glasögonen var inte planerade, men har man som jag en platt näsa, så gäller det att passa på om man väl hittar ett par glasögon som sitter bra. 

Glad i hågen gav jag mig av till Ågesta imorse kl halv-8 för att köra långpass. Det var kallt och eländigt i början men de nya stavarna kändes bra. Kan motionärer verkligen känna skillnad på stavar och stavar? Det kanske var inbillning, i annat fall vet jag inte om det var det nya materialet eller det faktum att de nya är 2,5 cm kortare än mina gamla, som jag upplevde som positivt. Efter ett par varv på 8-km rundan kom solen fram och det blev genast roligare att åka. Efter ytterligare tre varv kändes det dock så lagom kul. Jag passerade Vasaloppsportalen som Alecta satt upp och tänkte att jag inte ens är halvvägs till Mora, men att jag idag inte hade orkat åka en meter till. Men så har veckan varit extremt stressig och det blev lite för mycket vin på middagen igår... Så det är klart att jag kommer orka 9 mil när det är dags!

15 timmar…

...varav 6 timmars sömn, var vad kroppen fick för att återhämta sig innan det var dags att ge sig ut i kylan igen.

Igår kväll blev det två varv på golfbanan i Ågesta, 16 km, i total tystnad och mörker. En mäktig känsla att glida fram i de sladdriga spåren, vilken lyx att ha naturen så nära stan. Det enda man såg var skidspåren i ljuset av pannlampan och en massa små ljuskäglor i omgivningen från andra entusiaster. Under rundan hinner man rensa hjärnan och kroppen får jobba i ett behagligt tempo. Det är livskvalitet och efteråt, hemma i soffan med en stor kopp te och blåbärspaj, kände jag mig oerhört nöjd med livet!

Så det var kanske inte så konstigt att jag inte var jättesugen på att ge mig ut och lunchjogga idag i snålblåst, lätt snöfall och snömodd. Men ett åtagande är ett åtagande, det är bara att göra det och inte känna efter så mycket. Men det är ju svårt att låta bli... Kroppen kändes faktiskt helt ok efter gårdagen, det var nog mer motivationen som tröt. Två hurtiga kollegor dök upp vid samlingsplatsen och så sprang vi iväg i snömodden. Det kändes ganska tungt redan från början och tempot var inte i min komfortzon direkt, men jag kämpade på. Det blev en ny runda idag, delar av banan för Stockholm Marathon. Benen trummade på och tankarna flög iväg tillbaka till loppet förra året. Jag fastnade i tanken och känslan ett bra tag och jag kände mig glad och löpningen gick lättare för en stund. När jag kom tillbaka till verkligheten var det bara 4 km kvar så jag bet ihop och slirade vidare. Efteråt var jag såklart väldigt nöjd med min insats och glad över att jag har hyfsat bra diciplin, i alla fall när det gäller träning! Det underlättar ju också att ha draghjälp och trevligt sällskap :)

Dagens lärdom; kroppen återhämtar sig snabbare än jag trott. Men framför allt att det inte bara hänger på kroppen, man måste hinna ladda om mentalt också, annars försvinner tjusningen med träningen. Så det är ingen katastrof att ställa in ett träningspass om man verkligen inte är motiverad eller känner sig stressad. Förhoppningsvis hinner man istället bli dubbelt så laddad inför nästa pass!

Snabba beslut och nostalgi

Då var det färdigtänkt, idag köpte jag en startplats till Öppet Spår! Snabba beslut har alltid varit min grej, även om jag sansat mig lite med åren. Eftertänksamhet är inte min starka sida men jag övar mig. I det här fallet var det inte ett så svårt beslut. Blogg-Jenny ska köra Öppet Spår och det gjorde beslutet lite enklare. Alltid kul att få sällskap av sin bästa träningskompis :). Nya skidor och pjäxor och ännu en träningsvecka i fjällen inbokad avgjorde saken.

Det var ju som sagt 10 år sen jag körde mitt senaste 9-milslopp på skidor. Den gången var det riktiga Vasaloppet och jag hade sällskap av min nya pojkvän till Mora. Han skulle skjutsa mig till starten, heja på mig längs vägen, ta emot mig i målet och framför allt köra mig tillbaka till Stockholm efter loppet. Han lyckades med alla uppgifter utom den sista, kanske den viktigaste. Redan påvägen till Borlänge slog tröttheten in och vi fick stanna ett par gånger för att pojkvännen skulle power-nappa. Jag var visserligen trött men hade mycket adrenalin i kroppen, så jag föreslog att jag skulle köra ett tag. Men nej, det skulle jag inte, han skulle nog piggna till. Efter ett stopp i Bolänge fortsatte vi mot Stockholm. Efter några mil undrade pojkvännen om jag kunde tänka mig att ta in på något trevligt statshotell en natt påvägen ner till Stockholm. Det kunde jag verkligen inte, men insåg samtidigt att situationen var ohållbar. Det fanns bara en sak att göra. Jag kunde ändå inte slappna av och sova när jag visste att min chaufför var dödstrött. (Han hade ju faktiskt varit vaken lika länge som jag, även om han åkt bil de 9 milen mellan Sälen och Mora.) Så det slutade med att jag satte mig vid ratten, skruvade upp stereon, slog på AC:n och styrde den lilla Toyota Corollan mot Stockholm. Pojkvännen somnade bums och sov ungefär tills vi hade 10 min kvar till min lägenhet, med undantag av ett hastigt uppvaknande i Enköping då han tittade på mig med sömnig blick och undrade om han skulle köra en stund. För att sedan, efter ett nekande svar från mig, omedelbart somna igen.

Men sagan fick ett lyckligt slut; vi kom hem ordentligt, jag fick min skönhetssömn, prinsen och Corollan. I år är det jag som är coach åt pojkvännen, numera maken, Per. Tyvärr kan jag inte erbjuda samma service som jag fick för 10 år sen. Turligt nog har Per, kanske vis av lärdom, bokat boende även för natten efter loppet. Själv tar jag tåget hem på kvällen, om jag hinner med det, tillsammans med Blogg-Jenny.

Jag hittade en suddig bild tagen efter målgången i Mora 2002. Jag minns än idag hur fruktansvärt trött och frusen jag var då och hur ont jag hade i alla muskler i kroppen och i tårna, men ändå gör jag det igen. Och det sjuka är att jag verkligen ser fram emot att köra Öppet Spår i år. Vad är det för fel på mig? 

En bra sak kan man göra fler gånger

Efter en underbar nyårshelg i Idre återvände vi till ett regnigt och blåsligt Stockholm. Men det kändes inte så himla tungt som det kunde ha gjort, för vi hade redan bestämt att åka tillbaka till Idre kommande torsdag. Så två dagars jobb och sen åter till vinterparadiset :). Samma hus, samma sällskap, samma packning. Allt gick mycket smidigare den här gången. Snögränsen hade nu krupit ner till Hofors och landskapet var fantastiskt vackert.

Den här helgen var det fokus på längdåkning. Hela sällskapet ska åka något lopp under Vasaloppsveckan och helgen planerades så att alla skulle hinna träna, samt att barnen skulle aktiveras. Perry åkte ut på sitt första längdpass redan på torsdagkvällen. Sedan följde ett långpass på fredagen, återhämtningspass på lördagen och sedan klämde Perry även in ett tempopass på söndagen innan vi återvände till Stockholm. Bra jobbat!

Själv hann jag med två bra längdpass på mina nyinköpta längdskidor. Det var kallt och kärvt och jag vet inte om jag kände så stor skillnad jämfört med mina gamla skidor, men det kändes bra i alla fall. Mina gamla skidor inhandlades för 12 år sedan och belagen hade sett sina bästa dagar. Det bästa av allt var dock att få nya längdpjäxor. Nu är det förhoppningsvis slut på blåa tånaglar som ramlar och blåsor på hälar och i hålfötter.

Jag konstaterar att det är 10 år sen jag körde mitt första Vasalopp, eller rättare sagt Öppet Spår. Då skulle jag fylla 30, så kanske det är dags igen nu då, jag ska ju fylla 40 i år... Med tanke på den dåliga vinter vi haft i Stockholm borde jag inte vara sämre tränad än någon annan. Å andra sidan har jag precis lyckats få ihop 6 mil på snö den här vintern, så jag är inte ens framme i Mora. Jag får nog fundera lite :)

Slutet gott!

Året 2011 fick bästa tänkbara slut. Gnistrande snö, sol och skidåkning hela dagen. På kvällen flödade champagnen och en god middag avnjöts tillsammans med goda vänner i en stuga i fjällen. Vad mer kan man begära? Det blev säsongspremiär för skidåkning både på längden och utför för hela familjen. Det är verkligen stärkande och härligt i fjällen!!!!

Det var i början av november när hösten var som mörkast och det kändes som en evighet till våren. Inte en snöflinga i sikte och det kändes som man inte sett solen på flera veckor. Det var då jag bestämde att vi skulle fira nyår i fjällen. Och så blev det! Helgen blev så lyckad att jag inte ens hann fundera på att summera 2011:s plus och minus. Men en snabbsummering såhär i efterhand visar att plussidan vinner trots en tung höst. Det var året då jag började blogga, sprang marathon under 4 timmar, började cykla landsväg på en fin Orbea, hade en underbar sommar i skärgården, besökte Väderöarna... Jag konstaterar att det har varit ett bra år. Mitt sista år som trettioplussare... 

Slutet gott, allting gott!