Bra kvinna reder sig själv

Söndag morgon, Perry är ute och cyklar MTB i Hellas m dagispapporna. Jag drog vintslotten i familjens träningslotteri och fick sovmorgon J. Eftersom löparbenen känns lite slitna hade jag planerat att ta en cykeltur. Men veckan har varit stressig och jag har inte hunnit byta däck på Orbean, och heller inte hunnit förbi Outsport med cykel. Alltså återstår ”bara” att ge sig i kast med detta själv. Hur svårt kan det vara? Jag har ju bytt slag på min MTB ett antal gånger ute i skogen när jag fått punka, det måste väl vara samma sak...

Med facit i hand, hade jag vetat hur jä-la jobbigt det var hade jag budat cykeln till Outsport i veckan och låtit killarna göra detta. Bara att få av de släta däcken tog mig drygt 30 minuter och kostade en däckavtagare, skinnet på mina tummar och en stor portion tålamod. Sen återstod att få på de andra däcken och slangarna. Framhjulet gick ok och jag var ganska nöjd med mig själv när jag monterat tillbaka hjulet på cykeln. Denna känsla förbyttes dock ganska snart mot frustration och uppgivenhet då jag hörde ett pysande ljud som tilltog i styrka i takt med att jag pumpade i luft i däcket. Jag hade råkat punktera slangen med mitt verktyg när jag skulle få på den sista biten av däcket, eftersom det var så himla tight. Så det var bara att leta reda på reservslangen, av med däcket igen, ut med slangen, in med den nya och så på med däcket igen. Den här gången verkade det vara tätt. Bakhjulet gick bättre, ingen punktering, men jag blev otroligt smutsig av kedjan. Oljan på händerna påminde om lakritssåsen i Alvesta glass´ fantastiska Saltlakritsglass, både till konsistens och färg. Jag tvättade mig med tvål och Yes men det hjälpte inte. Då kom jag på att jag hört nånstans att fett löser fett, så jag tog en rejäl dos med olivolja och gned in händerna med. Och gissa om jag blev förvånad när det mesta av oljan försvann! Lite sorgkanter runt naglarna sitter kvar och tummarna är helt rosa och skulle man ta ett fingeravtryck av dessa skulle resultatet troligtvis bli blankt...

Efter däckbytet var jag trött och lite less på cykeln. Lusten att cykla hade nästan försvunnit men jag tog mig i kragen och trampade iväg mot Gustavsberg. Det blev en lugn och skön tur i milt och mulet väder. Preimär för cykeljackan från Outsport också! Däcken höll hela vägen och jag kände mig rätt nöjd med mig själv när jag kom tillbaka.

Belöningen idag blev en rejäl portion Pasta Carbonara, ett lass med lakritsglass samt en extra timme att spendera med familjen. Inte illa!

Because I´m worth it!

I augusti bestämde jag mig för att om jag genomför Sthlm Halvmarathon och Lidingöloppet med "godkända resultat", så skulle jag få köpa nya löparskor trots att mina nuvarande egentligen borde hålla till i vår. Jag funderade länge och väl på vilka skor det skulle bli och kom så småningom fram till att det skulle bli ett par trailskor i Gore Tex. De borde funka bra i regn, snö o slask. Men de lysande resultaten i ovannämnda lopp uteblev ju som bekant och jag hamnade i ett litet dilemma. Inga lopp, inga skor, så var ju dealen. Att trösthandla kändes inte som nåt alternativ, tanken var ju att jag skulle uppfylla vissa kriterier för förtjäna ett par nya skor. Så jag funderade och funderade och funderade....  

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att ta en sväng förbi Runner´s Store på Vasagatan, där jag köper alla mina löpargrejer. Bara för att kolla om de hade nåt intressant och om det var mycket folk skulle jag gå därifrån. Jag hinner knappt in i butiken innan jag står där med ett par perfekta trailskor på fötterna. Det hela tog inte mer än max 5 minuter och sen fanns det ingen återvändo. Och inte nog med det, som vanligt när jag besöker butiken höll det på att sluta riktigt illa. Tjejerna o killarna som jobbar där är så otroligt trevliga och hjälpsamma. De tar sig alltid tid och pratar lite, berättar om nyinkomna träningskläder och rekommenderar utrustning som de själva testat och gillar. Det här resulterar nästan alltid i att jag handlar mer än jag tänkt mig. Den här gången sansade jag mig i alla fall och nöjde mig med skorna, även om det var mycket nära att det även blev ett par nya vintertights, så jag var rätt nöjd med mig själv när jag cyklade hem. 

Imorse var det så dags att prova de nya skorna. Tidig uppstigning, ännu en dag med perfekt löparväder och man blir bara glad :). En snabb frukost, på med skorna och iväg mot Hellas. Körde milbanan och lite andra stigar. Skorna var kanon och benen bara ville fortsätta springa hur långt som helst. Efter 20 km insåg jag dock att ena vaden ville vila och jag tog faktiskt busssen hem. Under de 20 kilometrarna hann jag iaf tänka ut att jag nog ändå var värd de nya skorna. Jag nådde inte de mål jag satt upp från början, men jag har i alla fall kämpat hårt för att komma tillbaka efter sjukdomsperioden och känner att jag börjar hitta formen och träningsglädjen igen. Och det borde också vara värt ett par nya trailskor!

Kommande veckas projekt är att byta tillbaka till de grova däcken på Orbean så att jag kan cykla ett tag till. Jag hann bara med två träningspass på de släta däcken, men det gör inget. Det var väldigt trevliga turer och bra för självförtroendet att känna att man kan få upp farten lite. Och nu när Orbean är min på riktigt, kan jag garantera att nästa säsong blir det många fler!   

Downshifting

De senaste veckorna har jag lagt märke till nåt som kan liknas med downshifting hos mina annars så träningshetsande vänner och kollegor, och även hos mig själv. Årets inplanerade lopp är avklarade och alla andas ut. De flesta har presterat över förväntan och kan möta vintersäsongen med en bra känsla, vissa andra kanske inte lyckats infria sina mål och är lite frustrerade över att säsongen redan är över. Oavsett vilken grupp man tillhör verkar det som att vi downshiftar lite nu när det börjar bli mörkt o kallt o ruggigt ute. Det är inte lika lockande att dra på sig träningskläderna vid 9-tiden på kvällen och ge sig ut. Och istället för att stressa upp oss över att vi tränar lite mindre under en period, för det är ju högst tillfälligt för så snart snön kommer jagar vi runt i skidspåren nästan oavsett tid på dygnet, så tar vi det med ro. I smyg njuter vi t o m lite av att inte vara tvungna att träna inför ett specifikt lopp...Helt plötsligt har vi tid över till annat, vilket känns ovant men vi gillar det faktiskt. Själv har jag börjat titta lite på TV, läser en bok och stickar på kvällarna. 

Ibland gör vi dock tappra försök att upprätthålla fasaden utåt som seriöst idrottande personer och det lyckas nästan alltid...

Häromdagen hade blogg-Jenny och jag stämt träff i gymmet, det var väldigt länge sedan någon av oss var där. Vi chattade lite innan för att stämma av ambitionsnivån på dagens pass och kom fram till att vi låg på ungefär samma nivå. Jag led fortfarande lite av sviterna av mig gamla förkylning och Jenny hade just dragit på sig en ny, så det passade ju bra. Dagens övningar inskränkte sig till lite styrkeövningar på varsin matta och ibland använde vi t o m vikter. Eftersom vi höll till inne i rummet där man styrketränar, möttes vi av nyfikna blickar från de seriösa utövarna av denna sport. Vi undrade om vi var i vägen, men samtliga svarade leende att det var vi inte alls. Så vi fortsatte "träna", men framför allt att prata. Efteråt konstaterade jag att det var ett av de bästa passen på länge, så himla trevligt, och jag kände mig oförskämt nöjd och glad även om jag knappt var svettig. Ibland är det bra att byta fokus, bara man inte fastnar där för länge!

Stockholm i mitt hjärta

Uppstigning kl 8, strålande sol, nästan vindstilla och 4 grader varmt, perfekt väder för en morgonjogg. Med Mannheimer & Tengby i lurarna ger jag mig av över Danvikstullsbron och svänger ner till vattnet mot Eriksdalsbadet och vidare längs Årstaviken. Efter ett par kilometers jogg har jag lyckats skaka ner gårdagens hjortgryta, Valpolicella classico och margäng sviss och resten av turen blir en ren njutning! På Västerbron kan jag inte låta bli att stanna och ta en bild. Stockholm badar i sol och fina höstfärger och alla löpare jag möte ser lyckliga ut. En ovanligt härlig joggingtur och en fantastisk start på en härlig söndag!  

PS. Eftersom syftet med dagens pass var att jogga 15 km i behagligt tempo (jag tänkte först lämna klockan hemma men den åkte på iaf) blev jag extra glad när jag såg vad den stannat på. En snittfart på 5.20 min/km, trots två sega kilometer i 6-min tempo i början! Förkylning, virus o influensa släng er i väggen, I´m back!!!! DS

Äntligen!!!!

Äntligen är jag tillräckligt frisk för att cykla igen. Efter mer än 1 månads träningsuppehåll var det så i lördags dags för första träningspasset. Jag rullade långsamt iväg på Orbean mot Gustavsberg. Vädret var fantastiskt och jag njöt varje sekund. Jag följde cykelbanan hela vägen genom Nacka och vidare över Skurubron. Genom Björkvik, förbi Orminge och förbi avfarten mot Velamsund. Jag var framme i Gustavsberg lite för snabbt men tiden går ju fort när man har kul. Jag gick in på Café Tornvillan och köpte den sista chokladbollen (se bilden). Sen satt jag på kajen en stund och bara njöt av att vara på gång igen. Hemfärden gick lite bättre, dels vågade jag cykla lite fortare och dels kändes det som kroppen vaknat till och fattat att det var dags att träna igen. Väl hemma kände jag mig mycket nöjd med mitt pass. Det gick inte fort, var inte särskilt långt, jag blev omkörd av många och jag blev ganska trött, men det spelar ingen roll. Solen sken, cykeln kändes bra och det var kul att jag hann prova mina släta däck innan det är dags att byta tillbaka till de grova. Med risk för att låta klyschig, så känner jag mig oerhört tacksam över att vara frisk och kunna träna igen. Och vad är egentligen en missad halvmara och ett brutet Lidingölopp om 100 år???

Jag ser fram emot en härlig höst-och vintersäsong utan skador o sjukdomar och med mycket cykling, löpning och skidåkning.