Tilltalande tisdag

Vissa dagar börjar bättre än andra. Idag var en sån dag. Klockan ringde 5.15. Solen var redan uppe och det var nästan vindstilla. Halvsovande slängde jag på mig cykelkläderna och rullade ut cykeln. Det var redan 13 grader varmt men kändes svalt jämfört med sängvärmen där jag stod i min t-shirt och korta cykelbrallor. Jag rullade i maklig fart mot stan. Benen var märkbart sega efter helgen. Lite för mycket alkohol, för lite sömn, barnkalas, spontangrillning, 10 mil cykel och 13 km löpning sliten även på en 43-årig hyfsat vältränad småbarnsmamma. Efter en skön cykeltur rullade jag in på jobbet strax före halv-7 och gick då direkt till gymet för att köra lite simstyrka, har inte simmat på 4 veckor, och ben. Tiden går fort när man har kul så det blev knappa 30 min innan jag var tvungen att rusa.

Dagens höjdpunkt; frukost på Nybrogatan 38 med Katrin. Syftet med mötet var först och främst att ses men även att prata jobb, träning och livet. Frukostmenyn är helt fantastisk och trots att vi båda kollade lite redan igår kväll hade vi svårt att välja. Till slut blev det varsin latte, grekisk yogurt med jordgubbssylt och müsli med rostade nötter och frön toppat med lite honung, omelett med krämiga champinjoner och ett grillat lantbröd med pata negra, färskost, chevre och ruccola. Sen rullade jag ned för Nybrogatan till jobbet. Det var högsommarvärme och jag kände mig stark, snygg och glad.

På lunchen var jag hos sjukgymnasten och fixade till kroppen lite. Hämtade sen en sallad på vägen tillbaka till jobbet. Det var som väntat kaos inne på Panini och det var helt urplockat. Folk var irriterade på att personalen inte förutsett det ökade behovet av sallader när skulle bli så fint väder idag. Skandal, ska man behöva gå 20 min tidigare på lunch bara för att få en sallad??? Och sen var det såååå lång kö till kassan. Jag blir bara så himla trött på Stockholmshetsen.

Och samma sak när jag cyklar. Folk kliver rakt ut i gatan, bilar gasar och tutar, allt för att slippa stanna till en mikrosekund. Igår höll jag på att köra på en kille som gick rakt ut i gatan trots att han hade rött och jag grönt. Jag stannar 1 cm från honom och han stirrar ilsket på mig, ser sen att jag har grönt och säger surt: Men kör då för fan! Jag ger honom mitt största påklistrade leende och säger: Nej gå du, du verkar ha väldigt bråttom till något viktigt. Han blänger och går över. Beträffande bilisterna så är det väl klart som korvspad att om man kör SUV så är man per definition viktigare än en cyklist på en gammal cyclocross. I norra förorten passar jag mig också alltid för Audi, BMW och Volvo XC-förare. Det är som att bilmärket förpliktigar till en viss körstil och det är ingen idé att utmana dem. Istället njuter jag av att ha privilegiet att kunna cykla till jobbet och slippa sitta i en bil och jäsa.

Dagen fortsätter bra. Härlig cykling hem i strålande sol och medvind. Väl hemma med killarna börjar de spela Minion Monopol och håller på nästan en hel timme utan minsta tjafs. Middagen uppskattas liksom desserten; kladdkaka, jordgubbar och grädde. Sen sticker Perry och Timothy ut och cyklar MTB i skogen. Samuel och jag åker och handlar. I en rondell möter vi ett gäng cyklister påväg ut på tisdagsträning och Samuel hoppar till i baksätet och säger: "Kolla mamma, vad många som cyklar. Var några utav dem dina kompisar? Eller pappas?" Vilken koll han har, trots att vi försöker hålla vårt cyklande utanför familjetiden, kan konstatera att det lyckas sådär.

Dagen avslutas i soffan med uppsvällda ögon, rinnande näsa och en kropp som känns som 100 år. Det är fruktansvärt mycket pollen ute just nu och inga mediciner hjälper. Imorgon blir det inte cykel, måste invänta regn.

Dagens reflektion: i takt med att vädret blir bättre och fotbolls-EM närmar sig har det skett en kraftig ökning av pappor som skjuter barnvagn och är i parken med sina småttingar. Allt medans mammorna, som varit föräldralediga hela hösten och vintern, fått nöjet att återgå till arbetet lagom till sommaren. Hur är det med jämnställdheten egentligen?

Jag har inte tagit några bra bilder på senaste tiden så jag tar en gammal bild som alltid får mig på gott humör.

Väntans tider är över

Åter tillbaka i vardagen och någorlunda återhämtad från min post-semester blues. Jag hade turen att träffa både Helena och Katrin här hemma veckan efter vår resa, vilket dämpade min blues lite grann. Sen hade vi rätt mycket kontakt via Messenger. Det går ju inte bara att klippa banden direkt när man levt så tätt ihop en vecka, det måste ske en gradvis avvänjning. Men nu är jag tillbaka även om jag ser fram emot att träffa dem alla igen. 

På senare år har perioden från början av maj och fram till midsommar blivit något av en transportsträcka för mig och jag tror tyvärr inte jag är ensam om att känna så. Och det är verkligen synd eftersom det är typ den finaste tiden i Sverige. Då slår alla träden ut, dagarna blir forfarande länger, energin återvänder i trötta kroppar och alla blir glada. Det är en tid full av förväntan inför den stundande sommaren, sommarlovet och semestern. Men innan man kommer så långt så är det mycket som ska hända. Terminen ska avslutas med allt vad det innebär. På jobbet skruvas tempot upp ytterligare för att hinna med allt som ska hinnas med innan semestern och till råga på allt är det en massa röda dagar i kalendern och planeringsdagar på dagis. I år föll det sig så väl att jag precis gått ur ett stort projekt och nu lagom ska kliva in i ett nytt. Men det kommer förhoppningsvis inte hinna dra igång med full fart innan semestern. Så på den fronten känns det rätt lugnt. Men kvar står det faktum att vi ska hinna med två små killars födelsedagar, två kompiskalas, ett släktkalas, graderingshelg på karaten, uppvisning på fiolen, Mini-marathon, Superior Kids, Vätternrundan och en klassträff. Däremellan ska vi hinna fixa på landet och få i båten. Perry ska helst träna lite till Vätternrundan, jag till Vansbro 1/2 IM och det vore ju trevligt att hinna njuta av några grillkvällar innan vi går mot mörkare tider igen. Så ja, det känns rätt lagom att logga ut för semester nu. Och då har jag ändå skippat Kungsholmen Runt, Stockholm Marathon och Halvvättern i år,

Så vad göra? Först och främst sluta klaga. De flesta aktiviteterna kan man ju faktiskt skippa om man tänker efter men är det så att man vill hinna med dem alla, så försök att njuta lite samtidigt och inte bara beta av dem och vänta på att det ska bli semester. Att bara gå och vänta gör ju ingen glad. Att bara gå och vänta och bygga upp förväntningarna inför något brukar vara som att be om besvikelser och osämja i familjen när det väl blir semester. Nej, bättre att försöka njuta av nuet och av känslan av att något kul väntar om ett par månader. Hur det kommer bli och kännas då blir en överraskning. Kanske kommer barnen bråka oavbrutet första veckan, det regnar och jag blir sjuk. Eller så blir det en jättehärlig vecka på Playitas med en massa sol, bad och roliga familjeaktiviteter. Men förmodligen nåt däremellan, den som lever får se!

Den senaste veckan har varit helt fantastisk vädermässigt, och pollenhalterna har överträffat sig själva varje dag. Timothy och jag har varit riktigt dåliga och jag har nästan trott vi varit sjuka. Men det är bara björken. I helgen var vi på landet och sov över för första gången. Det var sommarvärme och jag gjorde OW-premiär i Urösundet som dock bara höll 13 grader så det blev bara 250 m simmat. Kallt men härligt...och grumligt. Jag saknar det klara vattnet i Nerja. Det är mycket jag saknar med Nerja, så kanske blir jag en av de pensionärer som hänger på solkusten om några år? På kvällarna grillade vi och satt på terrassen i kvällsolen och njöt.  

Grillpermiär med tonfisk

Övning ger färdighet; Selfie

Finbesök från stan

Då dricker man skumpa i solen

Killarnas moderatholkar på plats

OW-åremiär med Magnus. Före...

...under...

...efter!

Bastukväll i Lena o Björns fina bastu

Utsikten är ok

Kvällsdopp

Frukost i solen

I söndags hade jag o Perry 12-årig bröllopsdag. Det är inte klokt vad tiden går. Vi firade med en cykeltur i Roslagen och sen lite bubbel på kvällen. Men det bästa var ändå cyklingen på fina småvägar utan trafik. Strålande sol och över 20 grader, nästan som i Nerja fast tillsammans med min allra bästa Perry :). 

8 maj 2004

8 maj 2016

Nerja 2016: Uppsummering

En minnesvärd vecka med mycket träning, många skratt, givande samtal, mycket god mat och dryck i härlig miljö med fantastiska tjejer! Den här veckan kommer jag att leva på läge och jag märker att jag ler när jag tittar på alla fina bilder. 

Att bo ihop med fyra andra tjejer i ett hus under en hel vecka kan ses lite som ett socialt experiment. I vårt fall gick det jättebra, så bra att vi redan nu pratar om att göra om det nästa år, men det kan ju också urarta och sluta med att folk blir osams. Nyckeln till framgång är väl som i de flesta andra sammanhang att man ska vara tydlig, lyhörd och flexibel. Vi har alla våra egenheter som de andra säkerligen stör sig på och om man är skicklig kan man känna dessa signaler och försöka tona ner den sidan hos sig själv lite. Eller så kör man bara på och tänker att här är jag och de får ta mig som jag är. I vårt fall tror jag vi alla ansträngde oss lite under veckan för att inte vara ytterligheten av oss själva. Nåt annat som bidrog till den härliga stämningen var att alla har självdistans och kunde skämta om sig själva samt förstå och uppskatta ironi. Rent praktiskt funkade det också bra. Vi hittade våra sysslor som vi höll oss till under veckan; Jenny hängde tvätt, jag lagade oftast middag, Helena korkade upp cava och fixade tillbehör, Susanne dukade och dukade av och Katrin skötte grillen. Fast allt som oftast hjälptes vi åt med det mesta. Alla kostnader samlade vi appen Settle Up så vi behövde inte bråka om pengar heller. Så sammantaget funkade det väldigt bra. 

Jag önskar att jag hade tagit mig tid att skriva en bättre resedagbok, men ibland är det skönt att bara leva i nuet och inte dokumentera. Därför blev det i år färre bilder, mindre genomtänkta bloggar (som dessutom publicerades i efterhand) och färre inlägg på FB och Instagram. Men det är inget jag ångrar. Nästa år blir det en ny resa och fram tills dess bör jag väl komma ihåg vad som hände i år. Nåt jag däremot är jätteglad över är att jag var så flitig att dokumentera vår resa till Korea när vi hämtade Samuel 2012. Allting var så omtumlande då så jag har svårt att komma ihåg vad jag tänkte och kände men genom att läsa blogginläggen kan jag återuppleva allt. Och när den dagen kommer då Samuel börjar fråga om när vi hämtade honom kan vi läsa den för honom.

Tack för i år Nerja, vi ses nästa år!