Laddar inför kommande vecka

Som tur var hade vi inte bokat in någon skidresa för påsklovet. På Skärtorsdagen var Samuel fortfarande helt utslagen och Perry gjorde inte många knop heller. Så det blev en lång Långfredag med fokus på att sysselsätta lätt uttråkade barn och vuxna. Vädret var inget vidare så vi ägnade oss faktiskt åt att storstäda huset. Jag vet inte när det hände sist men det var välbehövligt. Städningen vi köper varannan vecka håller ytskikten rena men det fanns en hel del som gömde sig i hörnen. Så det var inte utan en viss tillfredsställelse som vi skådade vårt verk efteråt. På kvällen lagade vi lamm. Perry ville dricka vin för första gången på drygt en vecka och jag var inte sen att haka på. Kanske lite otajmat med tanke på lördagens inplanerade cykeltur men man lever ju bara en gång.

Påskafton och uppstigning kl 6. Efter en rejäl frukost körde jag till Orminge för att möta Susanne, Stefan och Katrin. Det blev en härlig cykeltur först till Stenslättens brygga, fika i Tornvillan i Gustavsberg för sen att ta vägen förbi Langö brygga hem. Det var premiärtur i år för racern och jag var som en kalv på grönbete. Efter att ha kört cyclocross med dubbdäck hela vintern kändes det som jag formligen flög fram på vägen. Detta trots att finhjulen flyttat till min triathloncykel och jag numera har ett par träningshjul på racern, dock snäppet bättre än originalhjulen. Så kanske mina ben blivit lite starkare av vinterns benträning på gymet eller så berodde det på att jag inte hade tränat på 2 dagar eller på att jag sovit mycket eller på att jag slutat fokusera på min träning eller på rödvinet kvällen innan. Inte vet jag men kul var det i alla fall! Och vi fick sol :).

Vändpunkt Langö brygga

Härliga skärgården

På påskdagen var vi i Kungsberget och åkte skidor en sista gång för den här säsongen. Vi fick en helt strålande dag med massor av sol och +10 grader. Vi grillade korv ute till lunch och fikade vid Skilodge i solen, precis som vårskidåkning ska vara. Samuel var dock inte alls i form och orkade inte många åk. Men det var väntat eftersom han har tappat endel kilon under sjukdomen, men han fick lite sol på kinderna i alla fall.

Nu är i alla fall killarna friska igen och vi har kunnat jobba tre dagar i följd. Perry laddar nu inför en vecka på Mallis med cykelkompisarna och jag laddar för en vecka som ensam mamma. En mamma som dessutom har sjukt mycket att göra på jobbet. Jag är i slutfasen på mitt uppdrag och nu ska beslutsunderlaget för en tämligen stor investering sys ihop och det är inte utan att jag känner mig lite stressad men mest av allt taggad att leverera nåt riktigt bra. Så om alla bara håller sig friska ska det nog gå vägen. Precis som när jag laddar inför, ett för mig, viktigt lopp kommer jag gå in i min egen lilla bubbla nu och fram tills mitt uppdrag är slutfört, vilket förhoppningsvis är den 23 april då jag ska sitta på planet till Nerja med triathlontjejerna. Jag läste nånstans om "workfulness", ja det är mycket xxx-fulness, vilket innebär att när man jobbar så är man närvarande till 100%. Så kommande vecka blir det fokus på workfulness, familyfulness och kanske lite mindfulness också. Det blir nog minimalt med träning men i linje med mitt nya liv så gör det inte så mycket.

Triss i influensa

Det tillfälliga glädjefnatt jag drabbades av i början av veckan förbyttes snabbt mot först stress, sen panik och frustration för att i helgen övergå i resignation.

Just när jag nästan andats ut för i år avseende influensan så slog den till. Först Timothy som efter drygt en vecka fortfarande inte är helt bra, förvisso feberfri sen i fredags men väldigt medtagen och långt ifrån sitt gamla jag. I torsdags ringde de från förskolan och vi fick hämta hem Samuel som däckade i hög feber och "ont i benen och pannan" som han själv uttryckte det. Ungefär samtidigt började Perry klaga på att han frös och fredags var även han helt nere för räkning. Så i helgen var 3 av 4 helt ur slag. Jag försökte hålla ställningarna både hemma och på jobbet och samtidigt ta hand om mig själv för att om möjligt undvika att själv åka dit.

Veckan har alltså varit rätt annorlunda, VAB halva dagar och jobba i dubbel hastighet resten av dagen. Normalt är våra barn nästan aldrig sjuka så drygt en veckas VAB har vi aldrig upplevt. Men det är som det är och ingen är oersättlig så det är bara att tala om för sina externa besökare att man måste hem och ta hand om sina sjuka barn, och man, istället för att ha möte med dem som planerat. Och hemma var det näst intill kaos. I slutet av veckan var Samuel så dålig att han bara grät hela tiden, Perry så dålig att han knappt orkade ta hand om Samuel och Timothy så uttråkad att han varken stod ut med en gråtande Samuel eller en sjuk pappa som inte kunde leka. Mamman var stressad och trött och försökte hinna med att jobba, fixa mat, mata med Alvedon, hämta dricka, puffa kuddar, handla mat osv samt att hålla alla på gott humör. Kan inte säga att jag lyckade särskilt bra med nåt...

Nu är det söndag och jag är helt slut, känns som jag lagat mat, handlat mat, tagit temperaturer, gett Alvedon, bäddat sängar, torkat snoriga näsor, hämtat saft och tvättat i två dagar. Jag är dessutom superstressad inför kommande vecka eftersom jag inte kunnat jobba undan nåt i helgen. Men framför allt är jag sjukt hypokondrisk och känner efter hela tiden om influensan intagit min kropp också. Om jag mot all förmodan skulle klara mig så kommer jag aldrig sluta ta ingefärsshots så länge jag lever. Natten mellan fredag och lördag sov jag och Samuel på en madrass och han låg och hostade mig i ansiktet hela natten, vaknade varannan timme och ville ha vatten och grät däremellan. Så igår var jag helt slut men masade mig iväg på 2 timmars spinning på morgonen för att inhämta nån slags energi. Och det hjälpte för jag överlevde dagen. På kvällen lagade jag en riktigt god middag åt mig själv, gick sen och la mig kl 19.00 och sov till kl 6.00 imorse. Då jag var pigg och gick upp, tog två ingefärsshots, körde ett morgonyogapass och lagade sen en enorm frukost åt mig själv, ingen annan i huset är särskilt intresserad av mat just nu.

Dagen förflöt sen rätt obra ur alla tänkbara synvinklar. Timothy har ju endel att ta igen eftersom han varit borta från skolan i drygt en vecka men det var inte populärt att sätta sig och göra läxor så det blev totalt krig. Samuel var tillfälligt pigg och sprang omkring och lekte och lät alldeles för mycket enligt Timothy, medan Perry bara ville ha lugn och ro. Alla var griniga och understimulerade och gnällde. Så jag flydde fältet i 30 min och gick ut i snöstormen och joggade, varpå den onda senan i foten gjorde sig påmind och jag kom tillbaka och var rätt grinig jag med. På eftermiddagen åkte jag och Timothy till Täby C för att klippa honom och handla mer Alvedon. Sen var det bara att åka hem och laga mat igen och försöka förbereda lite inför kommande vecka. Timothy vart helt slut av utflykten och jag undrar om han egentligen är redo för skola imorgon men han vill gå så han får väl prova. Jag såg fram emot min simträning senare på kvällen och tänkte vara en riktigt bra och tålmodig mamma fram tills dess.

Eftersom vår granne haft synpunkter på vår luftvärmepump, att den delen som sitter utanpå huset låter väldigt högt, har vi varit så snälla att vi stängt av den. Nu har vi bara elementen som värmekälla och öppna spisen som vi eldar rätt mycket i. Efter att vi satt in en kassett blir det betydligt bättre värme även om det inte kan mäta sig med en fristående kamin. Den senaste tiden har vi eldat mycket eftersom sjuklingarna varit frusna men det har varit rätt dåligt drag i brasan. Så även idag. Lagom till vi skulle sätta oss och äta middag upptäckte vi att det måste var totalstopp nånstans. Hela vardagsrummet fylldes med rök och vi befarade att brandlarmet skulle gå. Ungefär samtidigt får jag ett SMS som säger att simträningen är inställd pga "fel på vattnet" (det brukar heta så när nån har gjort nr 2 i vattnet och de måste sanera bassängen).  Jag höll på att få ett sammanbrott men tog en öl istället, öppnade tvärdrag i huset och bar ner maten till TV-rummet och åt middag i soffan framför TV:n. Barnen tyckte det var jättemysigt. Så jag tog en öl till, gjorde lite popcorn till barnen och stannade kvar i soffan. Den dekadenta mamman ska nu röja upp efter middagen, plocka ur diskmaskinen för 5:e gången den här helgen, bädda rent i sängarna och sen gå och lägga barnen och sig själv. Imorgon är en annan dag!

Kan detta mota influensa?

Timothy efter 5 min bilfärd. 

Kanske inte helt frisk ändå?

Helgens höjdunkt: Tonfisk, 

pommes och guacamole

Efter regn kommer solsken

Det har inte gått så lång tid sen jag bestämde mig för att nedprioritera träningen, eller kanske snarare beslutade mig för att göra en omprioritering av de viktigaste sakerna i mitt liv. Men jag mår redan så himla mycket bättre. En starkt bidragande orsak tror jag är att jag nästan lagt ner simningen. Från att ha simmat 2-3 gånger/vecka simmar jag nu knappt 1 gång/vecka. Anledningen är att jag misstänker att kloret, och ännu mer troligt det mögel som finns i Tibblebadet, gör mig sjuk. Från att konstant ha gått omkring och känt mig orkeslös och småförkyld med irriterade luftrör, täppta bihålor och ett inflammerat öga känner jag mig nu överlag piggare och musklerna, som jag knappt trodde fanns längre, svarar plötsligt när jag anstränger dem. Det är en härlig känsla och jag blir nästan euforisk. Lägg där till att vädret varit fint och vårlikt den senaste veckan och att jag börjat jogga igen, ja då blir det nästan obegripligt bra.

I lördags var jag och min cyclocross ute på årets första cykelpass, cykelpendling ej inräknat. Det var sol och nästan vindstilla och jag trampade på i makligt tempo på fina småvägar norr om Täby. Totalt 5 mil blev det och några nya fräknar fick jag. Träningsglädjen återvände på ett kick och nu längtar jag tills jag kan byta till släta däck på crossen och även på att få ut och lufta min nya tri-cykel.

Efter att ha kämpat med en krånglande fot sen i höstas var jag nära att ge upp löpningen helt. Men så grep jag ett sista halmstrå och gick till en ny sjukgymnast. Han gjorde underverk och jag fick nya fotövningar som genast gav resultat. Så nu har jag börjat jogga så smått och även kört några brickpass. Det finns en frihetskänsla och glädje i att kunna springa som inte går att beskriva och som jag inte kan finna i andra sporter. Jag är helt beroende och jag inser nu hur mycket jag saknat löpningen. Så jag känner mig som pånytt född. Men det gäller att skynda långsamt. Intervaller och trösklar är inte att tänka på just nu, utan jogg två gånger per vecka med fokus på teknik och långsamt öka sträckan är det som gäller. Men jag är nöjd sålänge det går framåt.

Imorse cyklade jag tidigt till jobbet och mötte solen på Stocksundsbron som gick upp bakom Cedergrenska tornet. Halv-7 rullade jag in i cykelgaraget, bytte om till löparskor och gav mig ut och joggade längs med vattnet bort till Sjöhistoriska muséet. Inte för att det stod på nåt schema utan för att jag ville det, igår kväll verkligen längtade jag efter att få cykla och springa. Och det är ju så det ska vara. Loggade in på datorn på jobbet kl 7.30 och avnjöt en stor kopp te och en medhavd äggmacka. Bättre start på dagen tror jag inte det går att få faktiskt. Kan tillägga att jag skippade simningen igår kväll på Ebadet för att få sova och kunna träna tidigt imorse istället. I mitt gamla liv hade jag naturligtvis pressat in simningen också, men det var då det. I fredags skippade jag faktiskt träning till förmån för en, hör och häpna, AW! Det var defintivt värt det och även om jag egentligen skulle hunnit med båda var det skönt att slippa stressa och jag kände verkligen inte för att träna.

Goda drinks i Cadierbaren, en bra start på kvällen

Förra veckan fick jag en ny kompis på jobbet som sprider mycket glädje. Jag bad en kollega som skulle till Luxemburg att köpa med lite god mörk choklad hem. Och vad kommer han dragandes med om inte ett jättestort Kinderägg som innehåller 7 små ägg. Gubben fick bästa platsen på mitt skrivbord och jag blir glad när jag ser den. Kinderäggen fick barnen äta upp. 

Happy face!

Timothy fick influensan i fredags och har varit helt utsalgen sen dess, bortsett från ett tillfälligt tillfrisknande i söndags. Imorse var han bättre igen men på eftermiddagen kom febern tillbaka och jag ringde till vårdcentralen. Det är ett virus och febern kan komma och gå i 1-3 veckor! Men Ikväll var han bättre igen så jag hoppas det är över nu samt att vi andra klarar oss. En fördel med att VAB:a är att man kan få cykla hem mitt på dagen i strålande solsken och 12-grading värme. En annan fördel är att man blir sjukt effektiv när man vet att en tid är utmätt, inte för att jag brukar idla så mycket annars heller, men nu blir toapauser och småprat med kollegor plötsligt en lyx.  

Helgens planer bli tyvärr inställda eftersom Timothy inte är frisk och att vi andra eventuellt är smittbärare. Timothy och jag skulle åkt till Lindvallen imorgon kväll och åkt skidor tillsammans med Anne och Markku och killarna över helgen. Perry och Samuel skulle åkt till Småland för att hjälpa svärföräldrarna att rensa ur sitt hus, de flyttar från gården till sommaren till ett radhus i Vimmerby och man kan säga att de hunnit samla på sig endel grejer under de 35 åren de bott på gården. Men nu blir det en lugn helg hemma istället. Kanske kan det bli en solig cykeltur igen.... 

Ett hållbart liv

Jag vill ha ett hållbart liv och inte leva i undantagstillstånd under långa perioder bara för att nå mina uppsatta mål. Och det gäller på alla plan, jobb, familj, träning, boende mm. Jag kan inte leva med målsättningen att ta mig igenom vecka efter vecka, år efter år i hopp om att det ska bli bättre sen, bara jag blir klar med projektet, bara jag klarar en Ironman, bara jag får ett barn till, bara vi hittar vårt drömhus osv. Jag måste ha det bra NU! Det kanske inte kan vara på topp på alla plan samtidigt men på en dräglig nivå i alla fall.

Den senaste tiden har fått tydliga tecken på att det tillstånd jag befinner mig i troligtvis inte kommer vara hållbart särskilt länge. Dels har jag fått fysiska tecken i form av sjukdom och allmänna utmattningssymptom, dels tecken i på att min mentala hälsa inte är så stabil som den brukar. Jag är lättirriterad, lättstressad, initiativlös, känner ingen glädje för nåt, ser problem istället för lösningar, ja jag känner mig helt enkelt som en väldigt mycket sämre version av mig själv just nu.

Så jag fortsätter på den inslagna vägen och försöker göra små förändringar i mitt liv för att hitta tillbaka till mitt gamla jag igen. Samtidigt försöker jag uppbringa energi för att umgås med folk som ger mig energi och inspiration. De senaste veckorna har jag träffat personer som tagit steget och sagt upp sig från sina trygga anställningar för att följa sina hjärtan. Det handlar inte om att sälja allt man har och göra en expedition eller bli munk utan snarare om att våga förverkliga en dröm. Sånt inspirerar mig och jag tänker att en dag ska jag också ta steget. Frågan är bara, steget till vad? Just nu vet jag inte vad jag vill göra men jag tror att det finns en idé nånstans långt därinne och får den bara lite syre så kommer den att växa fram och bli allt tydligare. Så nu ska jag skapa förutsättningar för det.

Första steget var att gå ner i arbetstid. Det höll i en månad sen var både jag och min chef rörande överens om att den enda som vinner något på min deltid är banken eftersom jag jobbar minst 100% ändå. Så tillbaka till heltid i alla fall fram till sommaren. När och var jag jobbar är mindre viktigt bara jag levererar. Andra steget är att fokusera mer på barnen och familjen. Det kommer tydliga tecken på att det finns ett sådant behov och då blir det självklart prio ett. Jag levde i en föreställning om att livet skulle bli lättare då barnen blev äldre och så är det på vissa plan medan det dyker upp nya utmaningar i takt med att de växer. Tredje steget är att sova mer, eller snarare att sova bättre när jag väl sover. Det hoppas jag kommer lösa sig när jag får ner stressnivån i kroppen. Tillsvidare tar jag hjälp av min gamla spikmatta. Jag försöker även köra yoga och andningsövningar varje vecka.  

Tillbaka på heltid och mer familjetid innebär såklart att jag måste minska ner på något annat och det blir då träningen. Så steg nummer fyra är att fokusera mindre på min träning och därmed dra ner på ambitionsnivån. Det innebär att jag får ta en vecka i taget och se hur mycket träning det går att få in och därmed faller idén med den långsiktiga planen som bygger på just på planering. Därför sa jag igår upp min avtal med min coach. Det kändes både bra och dåligt men mest bra. Det som känns mest tråkigt är att jag kanske inte kommer kunna hålla jämna steg med mina träningskompisar så länge till eftersom de snarare trappar upp än ner. Men den som lever få se. I april ska jag i alla fall åka till Nerja med fyra starka Ironwomen och hänger man inte med på cyklingen i bergen eller löppassen längs havet kan man ju alltid hänga vid poolen och dricka Cava. 

Hur det blir med årets inplanerade tävlingar får vi se. Idag är det 165 dagar kvar till Kalmar IM och mycket kan hända innan dess. Jag hoppas komma igång med löpningen och kanske kunna springa nåt lopp i sommar eller köra en Olympisk distans i nån liten tritävling. Men som jag brukar säga, det kommer fler år och fler tävlingar. Just nu gäller det bara att hitta tillbaka till det goda livet.

Förra veckan var vi på sportlov i Idre. Lite sol fick vi i början av veckan och sen mycket snö, kul för stora och små. Jag vart överlycklig av de svängar jag fick i lössnön i skogen sista dagen, man är lättroad numera :)

Samuel som blivit hängiven skidåkare

Timothy innan han ger sig ut i parken

Endel padda blev det också mellan åken

Utsikten från vår stuga