Ally mitt i livet: En månad kvar

Om exakt en månad vet jag om jag kommer bli en Ironman i år eller inte. Om en månad har Kalmar IM pågått i 14 timmar och 37 minuter och om jag inte brutit utan är kvar ute på banan och promenerar är jag rätt säker på att jag inte är ensam i alla fall.

Det har nu gått drygt 6 veckor sen jag fick min stressfraktur. Sen dess har jag vilat duktigt och cyklat och simmat, men inte tagit ett löpsteg...förrän i förrgår. När jag satt och planerade min rehab var drömscenariot att jag skulle kunna börja jogga vecka 29, alltså den här veckan. Det skulle ju passa så bra att börja jogga längs strandvägen i Ljugarn eftersom vi skulle vara på Gotland den veckan. Men vecka 29 kom, och jag har fortfarande ont i foten, om än inte exakt på samma ställe, så jag vågar inte börja springa. Det hindrar dock inte att jag promenerar i rask takt. Så Samuel cyklar och jag går, idag hela 7 km. Men i förrgår när vi var ute på morgonrunda mötte jag min vän Caroline som var ute och joggade och då kunde jag inte motstå frestelsen att jogga med henne de sista 200 m på hennes runda. Det kändes läskigt och lite konstigt i foten men gjorde inte ont direkt. Och det blev inte värre efteråt så jag tror faktiskt att det snart är dags!

Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Jag har lyckats få en hel del mil i cykelbenen och de sista rundorna har känts helt ok. I lördags cyklade jag 11 mil, efter att ha simmat drygt 3 km. Det var jobbigt och jag orkade inte med din tänkta 2-timmars promenaden efteråt, men jag höll en jämn fart trots tidvis kraftig blåst. Så det finns hopp om en ok cykelsträcka i Kalmar. Simningen är som den är, stabil men totalt ospännande. Jag kommer plaska in på mellan 1.20 och 1.30 om inget oväntat inträffar. Min våtdräkt har blivit sliten och lite för stor och det samlas vatten i grenen och i armhålorna vilket gör att det går tyngre än det borde. Nästa år kanske det är dags för en ny.

Vi är nu inne på vår andra semestervecka och är på underbara Gotland. Vi bor i samma by i samma hus som de tidigare två åren och alla i familjen älskar det. Vädret har inte varit kanon men helt ok. Vi har varit i Visby och i Lummelundagrottorna och idag var det äntligen strandväder. Jag har även hunnit med en fantastiskt cykeltur, på platta fina vägar, och en kort simtur i isande kallt vatten på Ljugarns strand. Tur att det är så långgrunt annars hade de varit ännu kallare. Så just idag var jag tacksam över min gamla våtdräkt i tjock neopren :). Nästa år vill jag vara här 2 veckor, men vi får se.

Vid Folhammars raukområde

Samuel cyklar och cyklar

Och Timothy badar och badar

Samuel påväg till...

Caroline och Robert i Missionshuset

Vi har ju ett eget landställe att sköta om också. Vilket vi gjorde vår första semestervecka då vädret var minst sagt trist. Ett par stranddagar blev det dock men framför allt hann vi bygga våningssäng till barnens lilla rum, fixa förvaring, sätta upp hängrännor,bygga klart altanen och rensa ut gamla barngrejer. Min kusin Hanna med familj från Piteå var nere på landet hela veckan och det var full fart på barnen. Vi vuxna roade oss med att laga goda middagar och att dricka skumpa och gott vin. Nåt kul måste man ju ha när det är trist väder!