Sometimes life is just perfect

Det började egentligen redan i torsdags kväll. Jag hade skippat morgonsimningen eftersom jag behövde sova, tror det är botemedlet mot min kroniska förkylning, och tänkte masa mig iväg på kvällssimningen istället. Men när jag kom hem från jobbet och hade lagat en god middag, blev jag inte så oväntat väldigt sugen på rödvin. Och Perry var inte sen att hänga på. Så vi öppnade en flaska vin till maten och så rök den simningen all världens kos. MEN jag hade såklart säkrat upp den innan vinet korkades upp. Det skulle bli morgonsimning på fredagen istället.

Fredagen inleddes med ett kanonbra simpass i Mörbybadet. Det var som alltid rätt lugnt i simhallen och jag fick till och med en helt egen bana. Vissa dagar stämmer allt bara och igår var en sån dag. Det kändes som jag forsade fram i vattnet, tekniken satt där och voltvändningarna som jag kämpat med den senaste tiden lika så. Jag körde lång uppvärmning, teknikträning och sen ett distanspass på 2 x 1000 m. Sen lite fartträning och avslutade med ett långt avbad. Glad i hågen kom jag till jobbet och avverkade två möten och fick ok på två beslutsunderlag som levererat tidigare i veckan och dessutom beröm för att de var proffsigt skrivna. Sen var det dags för lunch. Även den blev mycket trevlig, lyxade till det men en öl faktiskt! På eftermiddagen var jag mindre effektiv och hjärnan hade redan tagit helg så jag gick hem rätt tidigt och hämtade Timothy.

Perry som jobbat som en galning hela veckan kom hem lagom till jag hade tänkt börja göra kvällens första drajja. Ungefär samtidigt fick jag ett sms från vännen C. Hon hade så glädjande nyheter att jag allvarligt övervägde att poppa en flaska skumpa, men så sansade jag mig. Den ska ju självklart avnjutas i sällskap med C, gärna ute i solen, och inte fredagstrött i ensamhet framför spisen. Perry tyckte dock att jag skulle fira så han gjorde en rejäl drajja till mig...

STOR drajja

Sen blev det lite vin till maten innan verkligheten kom ikapp mig. Lördag = cykeldag och jag visste att det väntade minst 2 timmar på cykeln mindre än 12 timmar senare. Så jag gick snällt och la mig kl 22.

Igår morse blev det hemmaträning. På så sätt tjänar jag två timmar samtidigt som det är betydligt tråkigare att sitta själv på sin cykel i källaren än att svettas tillsammans med 20 trevliga klubbkompisar. Men ibland får det praktiska overrula det roliga. Jag laddade upp med dator, högtalare, mobil och näring och sen körde jag igång min egen Spin of Hope. Det blev två helt ok timmar på min kära triathlonpimpade racer och efteråt var jag så nöjd, så nöjd. Under tiden stack Timothy iväg till lekland med en kompis och Perry o Samuel åkte och handlade. Klockan 11.30 var jag färdigtränad, full av endorfiner och redo att ägna resten av dagen åt familjeaktiviteter. 

Mycket prylar blir det

Det blev lite uteaktiviteter med barnen samtidigt som jag bytte däck på båda mina cyklar och gjorde en dubbelsats müsli och förberedde kvällens middag för kompisar. En supereffektiv eftermiddag helt enkelt. Middagen blev trevlig med en massa mat och lagom med vin, för söndag = löpardag. Och jag visste att det väntade 28 km som skulle vara avklarade före lunch. Så vid kl 24 låg jag i sängen, hyfsat nykter.

Jag hade ställt klockan på 7 och steg motvilligt upp i morse. Väl uppe insåg jag dock att klockan faktiskt var 8 redan, hade glömt ställa om till sommartid, så jag fick bråttom iväg. Skippade frukosten, tänkte testa teorin som jag läste om i en intressant blogg: http://hjarnfysik.blogspot.se/2015/03/springer-fore-frukost.html, vilket även innebar att jag bara tog med mig 4 dl vatten som matsäck på min färd. Strax före klockan 9 gav jag mig av. Det var 3 plusgrader, blåsigt och det började precis regna, påminde väldigt mycket om vädret på Sthlm maran 2012. Jag kände redan från början att det skulle bli ett tungt pass, och det blev det. I snigelfart masade jag mig runt 28,5 km i riktigt ruttet väder. Genomfrusen, utsvulten och näst intill sinnesförvirrad återvände jag hem efter 2 timmar och 45 minuter. Men jag orkade och jag dog inte. Jag hade en svacka vid 19-20 km då jag blev akut hungrig, men sen piggnade jag till. Kanske lärde sig kroppen att bränna en och annan fettcell istället för att söka bränsle från snabba kolhydrater, vilket inte fanns i min kropp, men det kändes rätt så plågsamt. Kanske känns det bättre nästa gång, om det nu blir nån nästa gång. Men jag förstår tanken bakom teorin. Genom att springa på tom mage tvingar man cellerna att anpassa sig till fysisk aktivitet utan tillgång till lättillgänglig energi. Om man sen på ett lopp redan från början tillför kroppen lättillgänglig energi i form av sportdryck och mot slutet även gels, så får den en energikick och kommer springa/cykla/simma fort som attan.

När jag kom hem var även Perry färdigtränad och vi tillbringade eftermiddagen i Täby C tillsammans med barnen. Det blev lunch, lite shopping, fika, lite shopping och avslutningsvis lite hiss- och rulltrappsåkning. Sen åkte vi hem. Jag var då redo för soffan och killarna redo för brottning och fotbolls- och innebandymatch i källaren. Nu ser jag fram emot en lugn o skön kväll med mycket mat och nåt glas rödvin. 

En fantastiskt bra helg är snart slut och nu laddar vi inför en kortvecka för på onsdag åker vi till Klövsjö för säsongens sista skidåkning tillsammans med familjen Westerholm. Jag har "Rest & Test week" nästa vecka så det blir betydligt mindre mängd träning men några hårda testpass om jag hinner och orkar med. Vägen till Kalmar är lång och stundtals rätt hård men jag ångrar inte en sekund att jag givit mig in det. Och tack vare att jag har den bästa mannen, vännen och coachen vid min sida vet jag att jag kommer att klara det.

Sälen, snö, skidåkning och suveränt sällskap!

SOL

supersnabba sjuåringar

STOR Valle

STOR kram

showtime

Svante och Ski Lodge

skidskola

skumpa och skidbacke

solglasögon

STORA hopp

Samuel och Svante

Mitt liv som coach

För inte så länge sen la jag till Inspiratör på mitt i övrigt rätt tunna CV. Nu tänker jag snart även lägga till coach och/eller PT. En kollega utnämnde mig för några veckor sedan till sin privata Marathoncoach. Jag har ju visserligen sprungit 5 marathons, men tränar inte alls enligt rekommendationer från proffsen utan kör mitt eget träningsupplägg. I det ingår några långpass men väldigt många färre mil än vad som rekommenderas, samt en hel del trevligheter som fjällsemester, dricka vin och äta god mat. Men även endel mindre bra saker som för lite sömn, stress och ibland skräpmat. Sett över tiden verkar dock det bra ha tagit ut det dåliga och jag har sprungit alla fem loppen på bra mycket bättre tider än vad jag borde gjort om man ser på antalet mil jag tränat. Så efter fem lopp kör jag rätt mycket på rutin och hoppas att det funkar i år igen.

Det känns dock som ett rätt tungt ansvar att vara coach åt någon annan än sig själv. Min adept vill springa på under 3.45 och sen ska han aldrig mer springa ett marathon. Han har gjort ett försök tidigare och det misslyckades brutalt. Till en början gav jag honom ett utdrag ur Funbeat från förra våren. Där kan han se mina löppass från mars fram till Stockholm marathon. Men han nöjde sig inte med det utan vill att vi ska springa tillsammans också. Jag försökte förklara att jag springer otroligt långsamt och ofta väldigt tidigt på morgonen och OM vi ska springa ihop så blir det alltid på mina villkor. Men det avskräckte honom tydligen inte, för i söndags kl 8.45 ringde han på dörren, redo för långpass i Täby. Så det blev 20 km i, för honom snigelfart, med en fartökning mellan 16-18 km vilket fick hans ben att stumna totalt. Det rekommenderade tröskelpasset i tisdags hoppade han över, liksom intervallerna jag planerat för honom på dagens lunchpass. Han var för trött helt enkelt. Så vi får väl se hur det kommer gå framöver. Än så länge tar jag inget betalt för mina tjänster, det känns lite för tidigt. Men jag har funderat på vilken prismodell jag ska använda mig av och kommit fram till att prestationsbaserad modell nog är bra. Så så snart han börjar göra framsteg skickar jag första fakturan.

Men jag är inte bara marathoncoach. Jag coachar även en annan kollega i hans val av pendlarcykel. Detta kan förefalla enkelt men det är det inte. Processen har pågått ett tag men jag tror att han snart börjar bli mogen för ett avslut. Eftersom jag tycker om att titta på fina cyklar ser jag det mest som ett nöje, även om det tar lite tid att leta upp lämpliga modeller i rätt prisklass. Det finns många som vill blanda sig i cykeldiskussionen men samtliga gör felet att de hela tiden utgår ifrån sig själva, vad de har för behov och hur nöjda eller missnöjda de är med sina cyklar. Så gör inte en proffs-coach. Nej, nej, nej, hen utgår helt ifrån "kundens" behov och önskemål och lägger sina egna värderingar åt sidan. Hen använder sin erfarenhet inom området för att guida personen och sen är det upp till denne att besluta. Inte heller här tar jag nåt betalt för mina tjänster, än sålänge...

Mitt sista uppdrag är att jag försöker coacha en annan kollega att köpa hus i vårt område. Jag vet att de vill flytta till hus, gärna i Täby, och skickar husannonser till den stackaren i tid och otid. Det verkar gå lite trögt, vilket jag förstår eftersom man drar sig för att tillbringa söndagarna på husvisningar i förorten om man har tre småbarn, men jag tror kollegan kanske börjar bli lite mer på nu. Vi får se. I ett sånt här uppdrag känns det överhuvudtaget inte som det är läge att ta betalt för sina tjänster. Dels mer eller mindre tvingar jag henne att kolla in olika husannonser, dels känner man sig redan rätt fattig innan man ens kommit till budgivningen. Så jag vet inte om detta en nisch jag ska satsa på.

Som ni förstår har jag knappast tid att ägna mig åt mitt vanliga jobb som affärsutvecklare på ett fondbolag längre. Fonder framstår helt plötsligt som rätt ointressanta när man kan jobba med roliga saker som att inspirera och hjälpa folk med livsviktiga val. Men eftersom jag i dagsläget inte har någon som helst lönsamhet i mitt coachande, får det vara en bisyssla tillsvidare som jag ägnar mig åt i mån av tid. Jag har dock konstaterat att till skillnad från mitt vanliga jobb så ger mitt extraknäck mig energi snarare än att kostar energi och kanske är det den bästa lönsamhet man kan få. Undrar om det är dags för mig att uppsöka en jobbcoach så att jag kan få hjälp att ta reda på vad jag ska bli när jag blir stor....

Sportlov för vuxna

Vi fick tre fina dagar i Sälen när alla var friska och kunde åka skidor och då vädret var lite bättre. Trots detta kändes det ändå lite snöpligt att börja jobba i måndags. Men veckan vart väldigt bra. Det var ganska få människor på jobbet, vilket innebär att jag fick mycket gjort. Det är nästan barmark i Stockholm, vilket innebär att det börjar bli kul att cykla ute igen och det har varit sol varje dag. Dessutom reste barnen iväg till farmor och farfar i Småland i tisdags, så Perry och jag har haft barnfritt och försök utnyttja tiden på bästa sätt.

I tisdags gick vi ut och sprang direkt efter att jag kommit hem med cykeln, så det blev ett litet brickpass. Sen lagade vi mat, drack vin och åt middag i soffan framför TV:n. I onsdags var vi på bio och åt sen en snabb middag på stan. När vi kom hem var det nystädat och fint och det kändes tomt utan barnen, tänk vad livet hade varit tråkigt utan dem. Men det hindrar ju inte att vi njuter i fulla drag av att vara barnfria några dagar. I torsdags morse tog jag sovmorgon till kl 5.50. Sen skjutsade Perry mig till Tibblebadet. På så sätt kunde jag sova en timme extra jämfört med om jag åkt till E-badet som jag brukar göra på torsdagar. Prick kl 6.30 checkade jag in och sen simmade jag ett pass i stora bassängen tillsammans med 3 arga gubbar och några andra vanliga människor. Jag roade mig med att träna på voltvändningar tills en gubbe upplyste mig om att det var rundsimning som gällde. På kvällen var vi ute och åt middag på Shibumi. Det motsvarade alla förväntningar avseende mat, dryck, lokal, stämning och service. Eftersom det är fullbokat långt fram i tiden förlitade vi oss på att vi skulle kunna knipa en av drop-in platserna som släpps kl 18. Så vi köade utanför i en kvart innan och fick en plats. Det var en fin matupplevelse och en supertrevlig kväll!

Inte bästa men sista rätten: Fish and chips

Sake

I fredags var man lite seg, jag är ju inte van att vara ute på stan två kvällar i rad. Jag hade planerat att gå på AW på nyöppnade Central Bar på Birger Jarlsgatan tillsammans med kusin Lena och hennes sambo Björn. Planen var att gå dit och ta en öl, eller max två, och sen gå hem och sova och ladda för träningen på lördag morgon. Men så blev det inte. Perry och jag kunde inte säga nej när de frågade om vi ville äta middag med dem och vi var ett trevligt gäng som åt tjeckisk mat och drack mycket god öl. Kvällen blev dock inte så sen så jag hann få min skönhetssömn. 

På lördagen körde Perry söderut för att hämta småtrollen. Jag blev avsläppt i Hornstull kl 9 och körde 2 timmar spinning med SCT. Ett jättebra pass med otroligt inspirerande musik och Whistler Ironman Course på storbild, ibland kändes det nästan som man var med i loppet. Efter passet var Brita och jag och fikade, en riktig drömstart på dagen! När jag kom hem hade killarna kommit hem, det var jättehärligt att se dem igen. Det kändes nästan som de växt på bara 5 dagar! Igår hade vi en riktig hemmadag. Vi tittade på 5-milen, bakade bullar och jag sprang långpass. Killarna har inte varit på fritids och skola på två veckor så nu behöver vi hitta tillbaka till rutinerna igen. 

Träningsmässigt blev den barnfria veckan bra. Det enda som var negativt är att min hälsa inte är vad jag önskar. Om drygt 1 månad måste jag bestämma mig om jag ska köra Kalmar eller inte. Än tänker jag inte kasta in handduken men om jag inte blir piggare kommer det inte funka, då kommer jag inte orka med all träning som kommer krävas i vår och sommar. Men jag kör på ett tag till och ser vad som händer. Om jag blir riktigt sjuk ser jag det som ett tecken, ett tecken på att jag inte är redo för utmaningen ännu. Ibland måste man inse sina begränsningar även om det svider.