Ett annorlunda sportlov

Vi tog sportlov en vecka tidigare än alla andra stockholmare och åkte till Sälen, Tandådalen, för att njuta av en underbar vecka med massor med skidåkning, sol och trevliga familjeaktiviteter. Men allt blir ju inte alltid som man tänkt sig... Stämningen i bilen upp till Sälen var uppsluppen. Vädret var fantastiskt och solen bländade oss precis hela vägen. Det var några minusgrader och vindstilla, ja faktiskt helt perfekt väder. Vi bara längtade efter att komma upp, kanske skulle vi hinna med ett varv i längdspåret på kvällen.

På måndag morgon var läget dock helt annorlunda. Efter en natt då Samuel plötsligt blev magsjuk och vi fick gå upp och handtvätta lakan, var Perry och jag helt utschasade. Dessbättre verkade Samuel vara frisk igen på morgonen. Det var nästan -10 grader ute, mulet med snö i luften och rejält blåsigt. Solen var som bortblåst. Det var inte alls inbjudande att gå ut, men ut skulle vi. Båda killarna var anmälda till skidskola och Timothy ville ta några uppvärmningsåk innan, så det var bara att bylta på sig och ge sig ut i kylan. Samuel vägrade sen att gå i skidskola så vi gick hem. Väl hemma däckade lilla Samuel direkt och sov drygt 2 timmar, så kanske han inte var helt frisk ändå. Lite dåligt samvete fick man då :(, men han piggnade till på eftermiddagen.

Trötter!

Tisdagen bjöd på lika blåsigt och mulet väder med tidvis kraftigt snöfall, men då accepterade Samuel att gå i skidskola och jag fick en timme på egen hand. På eftermiddagen var vi i Tandådalens östra skidområde och åkte allihopa. Hoppet om att det kanske skulle bli en ok vecka i alla fall började spira. Detta hopp förstärktes sen på onsdagen då lämningen gick ännu bättre och Perry och jag kunde köra 11,5 km längd tillsammans. Med fantastiskt glid och starka simmarmuskler stakade jag nästan ifrån Perry i spåret, men som vanligt slog han mig på slutet. På eftermiddagen åkte Timothy och jag slalom och jag blev utnämnd till fegaste mamma eftersom jag inte ville hoppa i Jr Park, men det är smällar man får ta. På eftermiddagen var vi på after-ski på Värdshuset och jag konstaterade att mycket har förändrats på 20 år. Nu är det barnfamiljerna som regerar i Sälen. På kvällen kom goda vänner över på besök från Lindvallen och vi hade en jättetrevlig kväll. Men sen var det slut på det roliga.

På natten blev Timothy magsjuk, kanske kräksjukan, och även jag kände mig rejält dålig på morgonen. Det var över 72 timmar sen Samuel var sjuk men vem vet, kanske var det hans bacill som legat och lurat. Hur som helst fick Perry lämna Samuel i skidskolan innan han stack ut i längdspåret, medan jag och Timothy bäddade ner oss i soffan. Men efter bara 30 min ringde skidläraren och sa att Samuel var ledsen och hade kissat på sig, så jag fick masa mig ut i stormen och regnet och hämta hem honom. Resten av dagen tillbringade vi inne, vilket inte gjorde så mycket eftersom vädret var uselt och sittliften var stängd pga blåst. Som tur var förgyllde Stina Nilsson vår eftermiddag, och vi tittade på alla kvallopp, finalerna och intervjuer från skid-vm i Falun. På kvällen var ingen särskilt hungrig men vi petade i oss lite ris och kyckling och jag kände att detta inte var nån höjdarsemester direkt.

Trist fjällväder

Men efter regn kommer ofta solsken och imorse såg vi faktiskt lite blå himmel. Och så småningom kom solen fram. Det var fortfarande väldigt blåsigt men vi var så tacksamma över solen och över att vara så pass pigga att vi orkade gå ut. Killarna hade avslutning på skidskolan och jag och Perry tog ett varv i längdspåret. Det går ju bra att åka längd med sviter av kräksjukan, även om jag sällan känt mig så orkeslös och otränad som idag. 

Två stolta små skidåkare

På eftermiddagen åkte hela familjen längdskidor. Båda killarna gillar det jättemycket, så om det inte blir några framtida resor till Alperna finns det hopp om turåkning i svenska fjällen om några år.

Äntligen sol!

Ikväll skulle vi varit på Lammet & Grisen med Calle o Catrin och barnen men eftersom vi inte kände oss helt bra valde vi att avboka och stanna hemma. Vi fixade lite fondue istället och det var populärt hos barnen. Nu hoppas vi att det blir två fina dagar som avslutning på vår vecka och att ingen mer blir sjuk. Vi har redan börjat planera nästa skidresa i vår för en sån här eländig vecka räknas ju knappast. 

Trots att veckan bjudit på väldigt lite träning känner jag mig trött i precis hela kroppen. Delvis beror det säkert på magsjukan, men huvudsaklingen beror det på allt släpnade av grejer. Förutom sina egna prylar ska man ju alltid släpa på barnens grejer, extrakläder, lite matsäck och dra en snowracer med en eller två barn på. Jag ser det som alternativ träning och inser att det är det jag få hålla tillgodo med den här veckan. En annorlunda vecka ur många aspekter helt enkelt. 

Living on the edge

Mitt liv är vanligtvis inte jättespännande. Men just nu känns det som jag ständigt går balansgång på en skör liten tråd. De senaste veckorna har jag inbillat mig att jag är frisk och träna på rätt många timmar i veckan. Men förra veckan tvingades jag inse att jag nog faktiskt inte är helt frisk ännu. Bihålorna är fortfarande täppta och jag blev återigen så osannolikt trött, fick ont i kroppen och kände mig allmänt som ett lågvattenmärke. Inte blev det bättre av att folk på jobbet och Perry sa att jag såg trött ut. Så i söndags morse gjorde jag nåt som jag inte gjort på mycket länge. Efter en usel träningsvecka hade jag bestämt mig för att sticka ut tidigt i skidspåret och köra ett par mil. Jag ställde klockan på 6.30 och gick och la mig tidigt på lördagkvällen. Men när klockan ringde var jag helt slut och jag hörde att det blåste halvstorm ute, så jag stängde av väckarklockan och sov vidare i två timmar. Det blev en lugn skidtur med Timothy på förmiddagen innan det var dags för kalas hos kusinerna i Alsike. En dag med 0% träning fick avsluta en usel träningsvecka och jag lovade mig själv att nästa vecka måste bli bättre.

Bortsett från träningsaspekten så var dock förra veckan mycket bra. Timothy och jag bakade semlor. Han tyckte det var jättekul och var supernöjd med sina bullar. Han sa: Mamma tänk att alla mina bullar blev helt perfekta! På kvällen överraskade vi semelälskaren Perry med en hemgjord semla och de var fantastiskt goda...och fina :)

Perfekta semelbullar

Och så här fina semlor blev det

I onsdags jobbade jag hemma och lunchträningen blev ett kort pass i längdspåret. Jag fick agera spårmaskin i början men sen hittade jag bra spår. Det var alldeles underbart. Tänk att ha skdispår så nära hemmet, vilken lyx!

Mina gamla skruttskidor fick ut och rasta sig

Fina spår

Min andra lediga måndag tillbringade jag med Samuel. Vi var i Täby C och shoppade lite och han gick till frisören för första gången. Vi hade pratat mycket om att han skulle gå till frisören och klippa sig nu när han är en stor kille. Hårklippning är ju annars förknippat med gråt och tandagnissel när jag klipper honom. Nu satt han hyfsat stilla i en klippstol som såg ut som en bil och tittade på Cars på DVD. Det var inte populärt att bli klippt men han grät inte och var väldigt stolt efteråt. Ett steg framåt för Samuel!

Hos frisören

Den här veckan är snart redan slut. Men det har varit en bra vecka med otroligt vackert väder och glada barn. Söndagens vila gjorde nog susen för jag känner mig lite piggare har cyklat till jobbet tre dagar och även kört ett träningspass per dag. Längdskidor i  måndags i Täby konstsnöspår, simning i tisdags kväll, löpning igår och löpning och simning idag. Imorgon är det vilodag och på lördag långpass löpning. På söndag åker vi till fjällen och mitt mål är att vara rejält nedtränad tills dess så att jag kan njuta av en fjällvecka med slalom, längdåkning och familjeaktiviteter. Och än så länge går det enligt planen även om det var ett par riktigt sega ben som var ute och lunchjoggade idag. Ikväll är det middag på stan med goda vänner. Torsdagar börjar bli en stående utekväll för mig :)! 

Man ska ha tur å...

Var det inte Stenmark som sa så för många år sen?

I lördags morse hade jag turen på min sida och jag var så glad och tacksam hela dagen att jag till och med gick och köpte mig några Trisslotter, men där tog turen slut och det blev ingen vinst, men jag var lika glad ändå för jag hade fått träna :).

Under veckan hade en frustration byggts upp inom mig, vädret satte käppar i hjulet för min tänkta träningsplan och fastän jag vet att det är ett lyxproblem, störde det mig. Men frustration över att inte kunna cykelträna förbyttes mot glädje när Perry på torsdagkvällen föreslog att jag skulle gå på ett spinningpass istället för att försöka envisas med att cykla ute. Glad i hågen anmälde jag mig till lördagens 2-timmars spinningpass med tri-klubben och hela fredagen var jag på ett strålande humör. Men det hela höll på att gå om intet, eftersom jag inte förstått klubbens bokningssystem. Jag fick en bekräftelse att jag fått en plats, men i själva verket hade jag fått en reservplats. Detta fick jag reda på av en slump när jag sms:ade med en klubbkompis påvägen till passet på lördagmorgon kl 8. Jag fick panik, hade jag gått upp kl 7 en lördag helt i onödan och tvingat Perry att ta med båda killarna till karaten. Febrilt försökte jag komma in på klubbens hemsida och hitta anmälningslistan. Detta tog sin lilla tid och när jag väl kom in och så att jag fortfarande var 3:dje reserv, var jag nästan framme. Och eftersom jag hade en bra känsla i kroppen, gick jag till gymet, klädde om och gick in i spinningsalen prick kl 9. Och vad händer, jo längst bak i hörnet står en ensam cykel och den fick jag. Jag har nog aldrig njutit så mycket av ett spinningpass. Jag kände ren och skär glädje när jag under två timmar satt i en mörk källarlokal i Hornstull tillsammans med 20 klubbkompisar och svettades floder med mjölksyran sprutandes ur benen. Efter två timmar var det över, för mig och ett par andra iaf, resten körde 2 timmar till. Själv begav jag mig hemåt för att tillbringa eftermiddagen och kvällen med killarna. 

Jag känner glädje över många saker här i livet men jag förundras ibland över att jag nästa alltid känner så stor glädje när jag tränar. Det är bokstavligt talat som en drog. I sällsynta fall har jag ingen lust men det är ett jobb som ska göras så jag gör det ändå och oftast är det kul när jag kommer igång. Det är svårt att förklara känslan, det är inte att jag känner mig duktig att jag avverkar ännu ett pass eller för att jag ska kunna äta mycket utan att gå upp i vikt eller för att jag ska bräcka någon annan. Det är helt enkelt för att jag mår bara så himla bra av träningen. Jag känner mig frisk och stark och harmonisk. Och i dessa tider då min arbetsplats präglas ständiga omorgansationer där vi på gräsrotsnivå inte får någon som helst information, känns det extra bra att ha så många andra viktiga saker i livet än jobbet. I sånna tider jobbar jag på lika hårt som vanligt men jag engagerar mig inte känslomässigt. Det är som de där träningspassen man inte har lust att göra, men man gör dem och man gör dem så bra som man kan men det är inget som lämnar avtryck eller som man går och grubblar på efteråt. Samtidigt är det fostrande att jobba i motvind ibland. Det krävs självdisciplin att leverera trots att man känner sig som en utbytbar kostnadsmassa som har hamnat på avbytarbänken. Men som med alla förändringar, så brukar det bli bra till slut på ett eller annat sätt. Det är bara att vänta och se om man har turen på sin sida den här gången...

Veckans bästa var en överraskningssemla från kära kollegan Caroline. Den fick jag i torsdags efter att jag kämpat runt Djurgården i kraftigt snöfall, slask och frisk vind och därefter ätit en allt annat än spännande matlåda. Då kommer Caroline med denna underbara överraskning, aldrig har en semla smakat så gott!

Veckans absoluta höjdpunkt

Veckans bottennapp var då jag "tvingades" gå till Systemet för att köpa gin, annars hade vi inte fått nån fredags-drajja. Jag drog slutsatsen att vi antingen reser utomlands för sällan eller dricker för många drajjor hemma. Men drajjan blev god, kanske lite stark för senare på kvällen råkade jag ha av foten på ett vinglas. Detta var dock före kl 21, då jag somnade i soffan...

Gin till ocker-pris

Glas numera utan fot

Veckans roligaste var när hela familjen låg inne i barnens koja nere i lekrummet och läste kvällssaga. Perry bytte ut karaktärernas namn mot våra namn och vi vuxna skrattade hejdlöst, medan barnen blev mer och mer irriterade: Men pappa du läster ju FEEEEEEL! Jag skrattade så mycket att jag var tvungen att lämna rummet, annars hade jag nog fått en snyting av Samuel.

Veckans träningsmängd blev över förväntan och när jag summerar kommer jag nästan upp i 10 timmar. Av dessa är det bara en jobbcykling och resten är kvalitetspass. Jag är mycket nöjd och framför allt tacksam över att jag är gift med en så förstående person. Även han har dock kommit igång och sitter flera kvällar i veckan och trampar på sin trainer i källaren. Äpplet faller ju oftast inte så långt ifrån trädet...

Inomhuscykling