Det talas så ofta om att det är viktigt att ha balans i livet. Jag har verkligen försökt att hitta det men gav upp efter ett tag. Nu fokuserar jag snarare på att lära mig leva med en viss obalans i livet och på att prioritera det som är viktigt för mig. Balans i livet kanske jag hittar när jag blir pensionär.
Fast hur vet man egentligen om man har balans eller obalans i livet? Att ha balans, är det när man vaknar utsövd varje morgon, känner att man har tid att äta en god och näringsrik frukost tillsammans med sina utsövda, glada och friska barn. Resten av morgonen förflyter utan stress och alla går iväg till sina jobb, skola och förskola med ett stort leende på läpparna. På jobbet har jag lagom mycket att göra, jag känner att jag lägger lagom mycket energi på mitt jobb så att på kvällen har jag energi över till att träna, laga en god och näringsrik middag, umgås med familjen, läsa tidningen och förbereda mig inför morgondagen. Jag hinner vara en engagerad klassförälder, vän, fru, dotter, syster och svärdotter. Och jag känner en inre harmoni och lever ett liv utan stress. I så fall har jag inte balans i livet, det är en sak som är säker.
Eller innebär balans i livet att man allt som oftast är rätt nöjd med livet i största allmänhet? Har man balans i livet när man inte ständigt går omkring och har dåligt samvete för allt man borde göra men inte hinner? Eller betyder det att man inte har för låg ambitionsnivå?
Vissa undrar hur jag hinner med all min träning, och framför allt hur Perry står ut med mig eftersom de utgår ifrån att han får offra en massa saker för att frun ska hinna träna. Men så är det faktiskt inte. Visst hämtar han lite oftare än jag, vilket delvis beror på att han har 3 km till jobbet (och tar bilen varje dag) medan jag har 45 min enkel resa oavsett färdmedel. Sen delar vi lika på allt annat och vi konstaterade för inte så länge sen att vi båda tyckte att vi har en bra uppdelning. Min träning förläggs till tidiga morgnar, sena kvällar och luncher för att inte inkräkta på familjetiden. Det som blir lidande är min sömn. I övrigt tycker jag inte jag behöver offra nåt. Istället känns det som ett privilegium att hinna träna så mycket, hinna träffa kompisar, jobba och vara mycket med familjen utan att känna sig sönderstressad. Ibland funderar jag på hur vi egentligen hinner med allt, vi har ju varken barnflicka eller mor- eller farföräldrar som hjälper till att få ihop vardagspusslet. Är det nåt vi missar som alla andra hinner med, eller är vi bara ett under av effektivitet och planering, hahaha? Så vid närmare eftertanke, ja, jag har kanske balans i livet!
Balansen hade jag dock väldigt svårt att hitta på mitt nya träningsredskap; trainer rullar. Man ställer helt enkelt bara cykeln på rullarna, hoppar upp och börjar trampa och fortsätter så. Plättlätt! Fast inte för mig. Som tur var hade jag väggen på ena sidan att falla emot och en stor madrass på andra sidan, för föll det gjorde jag typ hela tiden. Det blev inte bättre när Perry försökte hålla i cykel, snarare värre, samt att vi skrattade så jag inte kunde fokusera. Lite knäckande var det dessutom när Perry skulle testa och bara hoppade upp och trampade på. Men skam den som ger sig, upp igen och trampa, trampa och till slut kunde jag sitta några minuter innan jag börja vingla och föll av. Att ha cykelskor där man sitter fast och sen lägga sig i tempoställning känns just nu avlägset, men jag hoppas såklart att jag är där inom nån vecka. Träning ger ju ofta färdighet!
Träningsåret har annars börjat sådär. Jag är fortfarande inte helt frisk och har varit rätt stressad över det och att inte kunna köra 100%. Men så började jag läsa en bok som en triathlonkompis rekommenderade. Där uppmanas man periodisera sin träning och dela upp den i block fram till sin så kallade A-tävling, vilket är den tävling man tycker är viktigast under hela året. För mig är det Kalmar IM den 15 augusti. Alltså ska jag försöka lägga upp min träning så att jag är i form då. Jag kan tävla under tiden men det ses mer som träningspass. Man kan inte satsa på att prestera på topp i alla tävlingar under året, dels är skaderisken hög, dels blir återhämtningsperioden för lång och man förlorar träningstid. Nu är jag i en förberedelsefas och enligt boken ska jag då "play around a little" i alla grenar och bara träna lätt. Det lät ju enkelt, men rekommenderad träningsdos är 10-15 tim/vecka, så så himla mycket "play around a little" vet jag inte om jag tycker det är. Men träningen ska ske i låg pulszon vilket är bra för min hälsa just nu. Sen kommer intensiteten successivt att öka i de kommande blocken. En månad innan tävlingen är det riktigt tuffa brickpass som står på schemat och även ett par generalrepetitioner, innan det är dags att börja varva ner och förbereda sig för tävlingen.
Författaren poängterar gång på gång att är det nåt som är säkert så är det att formen aldrig är konstant. Man kan inte konservera en bra form längre än högst 14 dagar och de som försöker vara i konstant toppform kommer antingen bli övertränade, med sjukdom som följd, eller skadade. Så varför vara i toppform nu när det är över 6 månader kvar till tävlingen? Detta gjorde mig väldigt mycket lugnare och gladare. Självklart hade det varit bättre att vara 100% frisk, men nu får jag vara glad att jag kan träna på låg puls i alla fall och jämfört med för ett par veckor sen känner jag mig mycket piggare. Vi går mot ljusare tider!
Eller innebär balans i livet att man allt som oftast är rätt nöjd med livet i största allmänhet? Har man balans i livet när man inte ständigt går omkring och har dåligt samvete för allt man borde göra men inte hinner? Eller betyder det att man inte har för låg ambitionsnivå?
Vissa undrar hur jag hinner med all min träning, och framför allt hur Perry står ut med mig eftersom de utgår ifrån att han får offra en massa saker för att frun ska hinna träna. Men så är det faktiskt inte. Visst hämtar han lite oftare än jag, vilket delvis beror på att han har 3 km till jobbet (och tar bilen varje dag) medan jag har 45 min enkel resa oavsett färdmedel. Sen delar vi lika på allt annat och vi konstaterade för inte så länge sen att vi båda tyckte att vi har en bra uppdelning. Min träning förläggs till tidiga morgnar, sena kvällar och luncher för att inte inkräkta på familjetiden. Det som blir lidande är min sömn. I övrigt tycker jag inte jag behöver offra nåt. Istället känns det som ett privilegium att hinna träna så mycket, hinna träffa kompisar, jobba och vara mycket med familjen utan att känna sig sönderstressad. Ibland funderar jag på hur vi egentligen hinner med allt, vi har ju varken barnflicka eller mor- eller farföräldrar som hjälper till att få ihop vardagspusslet. Är det nåt vi missar som alla andra hinner med, eller är vi bara ett under av effektivitet och planering, hahaha? Så vid närmare eftertanke, ja, jag har kanske balans i livet!
Balansen hade jag dock väldigt svårt att hitta på mitt nya träningsredskap; trainer rullar. Man ställer helt enkelt bara cykeln på rullarna, hoppar upp och börjar trampa och fortsätter så. Plättlätt! Fast inte för mig. Som tur var hade jag väggen på ena sidan att falla emot och en stor madrass på andra sidan, för föll det gjorde jag typ hela tiden. Det blev inte bättre när Perry försökte hålla i cykel, snarare värre, samt att vi skrattade så jag inte kunde fokusera. Lite knäckande var det dessutom när Perry skulle testa och bara hoppade upp och trampade på. Men skam den som ger sig, upp igen och trampa, trampa och till slut kunde jag sitta några minuter innan jag börja vingla och föll av. Att ha cykelskor där man sitter fast och sen lägga sig i tempoställning känns just nu avlägset, men jag hoppas såklart att jag är där inom nån vecka. Träning ger ju ofta färdighet!
Min Venge har fått blåa träningsskor
Träningsåret har annars börjat sådär. Jag är fortfarande inte helt frisk och har varit rätt stressad över det och att inte kunna köra 100%. Men så började jag läsa en bok som en triathlonkompis rekommenderade. Där uppmanas man periodisera sin träning och dela upp den i block fram till sin så kallade A-tävling, vilket är den tävling man tycker är viktigast under hela året. För mig är det Kalmar IM den 15 augusti. Alltså ska jag försöka lägga upp min träning så att jag är i form då. Jag kan tävla under tiden men det ses mer som träningspass. Man kan inte satsa på att prestera på topp i alla tävlingar under året, dels är skaderisken hög, dels blir återhämtningsperioden för lång och man förlorar träningstid. Nu är jag i en förberedelsefas och enligt boken ska jag då "play around a little" i alla grenar och bara träna lätt. Det lät ju enkelt, men rekommenderad träningsdos är 10-15 tim/vecka, så så himla mycket "play around a little" vet jag inte om jag tycker det är. Men träningen ska ske i låg pulszon vilket är bra för min hälsa just nu. Sen kommer intensiteten successivt att öka i de kommande blocken. En månad innan tävlingen är det riktigt tuffa brickpass som står på schemat och även ett par generalrepetitioner, innan det är dags att börja varva ner och förbereda sig för tävlingen.
Författaren poängterar gång på gång att är det nåt som är säkert så är det att formen aldrig är konstant. Man kan inte konservera en bra form längre än högst 14 dagar och de som försöker vara i konstant toppform kommer antingen bli övertränade, med sjukdom som följd, eller skadade. Så varför vara i toppform nu när det är över 6 månader kvar till tävlingen? Detta gjorde mig väldigt mycket lugnare och gladare. Självklart hade det varit bättre att vara 100% frisk, men nu får jag vara glad att jag kan träna på låg puls i alla fall och jämfört med för ett par veckor sen känner jag mig mycket piggare. Vi går mot ljusare tider!
Energiboost
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar