Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Efter ett par slitsamma veckor blev det så äntligen dags för mig och Brita att sticka iväg till fjällen, till Åre och Copperhill Mountain Lodge. Jag var där i somras och tittade på bygget som ligger så långt upp man kan komma i Åre Björnen, nästan ända uppe vid trädgränsen. Redan då fick jag en bra känsla och planerade att återvända inom kort. Jag bestämde mig för att åka dit en helg i september, utan barn och man, för att bara springa i fjällen och skogen, gå på SPA, få massage, äta god mat och sooooova. Och så blev det, och som en extra bonus följde min kompis Brita från triathlonklubben med.

Vi tog flyget från Bromma till Östersund i fredags morse. Brita som heller inte gillar kollektivtrafik, tog helt enkelt cykeln från Nacka till Bromma flygplats. Fullt så hard core var inte jag, utan istället tråcklade jag mig fram genom rusningstrafiken med tre olika bussar. Väl framme med incheckat bagage berättade Brita att hon är flygrädd, och jag förstod att hon menade allvar. Jag sa att det nog skulle gå bra och försökte prata om annat. När det blev dags för ombordstigning visade det sig att vi skulle åka med ett ganska litet propellerplan. Jag som inte heller direkt är jätteförtjust i att flyga höll god min för att inte Brita skulle bli ännu mer orolig och resan gick bra även om den var lite väl skumpig för min smak.

Framme i Östersund var det höst och det regnade och blåste. Vi hämtade ut hyrbilen och styrde mot Åre. Det blev ett lunch- och shoppingstop i Åre by innan vi körde upp till Copperhill. Vi hade bestämt oss för att springa en runda på fjället innan SPA och middag och vi tittade ut en lämplig runda på 17 km, plus 4 km ToR från Copperhill. Den där lilla extra turen innebar ca 2 km nedför slalombackarna ner till en spårcentral och på tillbakavägen motsvarande 2 km men då uppför slalombackarna. Glada i hågen gav vi oss iväg, laddade med energikakor och sportdryck. Vädret var mulet och lite blåsigt och det var regn i luften. Terrängen var blöt och efter bara nån kilometer var vi dyngsura om fötterna och långt upp på benen. Nedfärden gick bra, även om det är förvånansvärt jobbigt att springa nedför, och vi hittade vår led som vi tänkt springa och stack iväg. Det gick uppför i början men sen blev det lite mer varierande. Vi kom in i en skog och underlaget var blött, stenigt och massor med rötter. Benen och fötterna fick jobba och det var höga knän som gällde för att inte snubbla. Efter en timme hade vi kommit 5 kilometer och var rätt trötta. Vi insåg att vi aldrig skulle hinna springa 17 km som vi tänkt men ville ändå hinna en bit upp på kalfjället innan vi vände. Så vi kämpade på. Ibland var det så brant att det inte gick att springa och vi halkade hit och dit i leran. Men upp kom vi och utsikten och naturen var storslagen. Men den hårda vinden gjorde att vilan blev kort. Vi tog några bilder och sen var det dags att börja nedstigningen. Den gick å andra sidan mycket fortare än vi tänkt och tur var väl det. Uppfärden till Copperhill tog ca 20 min och det var två leriga och rätt möra löpare som staplade in på hotellet.

Brita med Åresjön i bakgrunden

En liten fjällbäck

Härlig utsikt från toppen

Somewhere over the rainbow

Efter ett besök i SPA:t och en smoothie var vi redo för middag i restaurangen. Miljön på hotellet var fantastisk. Mycket inslag av koppar såklart och annars mycket sten och trä. Maten var helt ok men inget som man kommer åka dit för igen.

Torsk till middag

Kopparlampor på Copperhill såklart...

...och en kopparvägg

På lördagen när vi vaknade möttes vi av uselt fjällväder. Det blåste 20-30 m/sek uppe på fjället och regnade/snöade. Vi hade tänkt ta bilen till Storulvån och springa till Blåhammaren, fika där och sen springa tillbaka. Men vi insåg rätt snabbt att det inte var så lämpligt. SMHI hade dessutom utfärdat en klass 1-varning i fjällen. Så vi fick tips om Blanktjänrnsrundan som utgår ifrån Vålådalen. Den går i lågterräng och skog. 

Hårt fjällväder

Det blev en jättefin tur och vädret blev lite bättre under dagen även om det fortsatte blåsa rejält. Vi var tvungna att passera en hängbro två gånger under turen och då fick vi båda en adrenalinkick. Vi klamrade oss fast i vajern, som fungerade som räcke, med båda händerna och gick hukandes långsamt över bron. När kastvindarna kom var vi tvungna att stanna eftersom hela bron svajade okontrollerat hit och dit. Jag som normalt inte är så räddhågsen av mgi var faktiskt lite skrajsen. Men vi kom över och vi kom tillbaka. Blanktjärnsrundan var jättefin och inte fullt så jobbig som att springa på fjället. Just den här dagen var tjärnen inte så blank men jag kan tänka mig att den är fantastisk en solig och vindstilla dag. Vattnet var dock väldigt blått, som glaciärvatten.

Blanktjärn

På eftermiddagen hade vi bokat massage och det gjorde gott. Hela kroppen var rätt sliten efter totalt 5 timmars löpning i tuff terräng. Det blev en skön eftermiddag i SPA:t och sen tidig middag innan vi däckade tidigt i de supersköna sängarna.

Igår var vädret vacker igen och vinden hade nästan avtagit helt. Vi åt en rejäl frukost, packade ihop grejerna och stack sen ut på en lite kortare löptur. Benen var stela och skorna hade knappt torkat men vad gjorde det? Efter 1,5 timmar var vi tvungna att återvända till hotellet. Efter en dusch och en snabblunch blev det rallykörning till flygplatsen. Vi hann precis med flyget och vips så var vi hemma i Stockholm igen. Helgen var riktigt lyckad trots vädret. Jag får mycket energi i fjällen och längtar redan tillbaka. Så nästa sommar hoppas jag vi kan åka dit hela familjen igen. Men först väntar en förhoppningsvis härlig vintersäsong.

Brita förevigar vyerna

Utsikt mot Åreskutan

Idag är benen, ja hela kroppen, lite sliten. Cykeln fick vila idag men imorgon får den nog följa med till jobbet igen, jag står bara inte ut med att åka buss och tunnelbana. Men nån löpning blir det inte förrän på torsdag. Efter en trevlig middag på stan men en kompis, är det nu dags för kvällsmål och sen är det godnatt. Tiden går alldeles för fort när man har kul!

En riktig tempohöjare

I helgen har det varit underbart väder, sol, nästan vindstilla och drygt 20 grader varmt. Perfekt cykelväder alltså! Jag har ju tillfälligt träningsförbud men det innebär inte att man inte kan ut och rulla lite på en tempocykel som man fått låna av en snäll klubbkompis. Så igår tog jag bilen och styrde mot Vallentuna med förhoppningen att hitta en rak och hyfsat öde väg där jag kunde vingla fram och tillbaka ett tag. Jag hade dock missat att det i söndags var Roslagshösten, ett cykellopp som går genom Roslagen, Vallentuna och Upplands Väsby. Det kändes som vart jag än körde så kryllade det av cyklister, och jag ville ju varken ha bilar eller cyklister på den väg jag skulle köra. Till slut hittade jag en väg som var ca 8 km, hyfsat rak men framför allt med väldigt lite trafik. Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Det var lite vingligt i början och ovant att ha växlarna framme i pinnarna och bromsarna ute på handtagen, men efter bara en stund gick det bättre. Och efter ett par vändor gick det riktigt bra. Det var en härlig känsla att susa fram ihopkrupen som en köttbulle för att ta minimalt med vind. Det är absolut ingen värstingcykel jag lånat, tvärtom, men ändå var det en helt annan känsla jämfört med min racer. Så till nästa säsong ska jag definitivt sätta pinnar på racern och kanske även köpa ett par bättre hjul. Någon triathloncykel kommer jag dock inte att köpa även om det känns lockande.

Det lilla gröna vrålåket

Helgen förflöt annars utan större revolutionerande händelser. I fredags hade Perry och jag ett par timmar egentid. Samuel var hos mormor och Timothy var på kalas. Planen var att springa ett terrängpass, men eftersom jag var hängig bytte vi den aktiviteten mot en öl och lite snacks på altanen. Det var också härligt och ovant! 

Efter att ha varit helt sänkt hela helgen och sovit så fort jag fått en chans, börjar jag nu piggna till lite grann och jag hoppas kunna börja träna ordentligt i mitten av veckan. Imorse var jag i simhallen innan jobbet och körde lite teknikövningar i 30 minuter, sånt som man aldrig annars tar sig tid till när fokus ligger på fart och distans. Sen cyklade jag till jobbet i dimma och duggregn. Veckan bjuder förhoppningsvis på en utekväll på torsdag och kanske nån annan trevlighet mot slutet av veckan. Fram tills dess är det bara att bita ihop och beta av alla inbokade aktiviteter. Mitt mål den här veckan blir att piggna till igen och få tillbaka det lilla tålamod jag hade innan jag blev dålig. Det kan inte varit lätt att vara kille, varken stor eller liten, i den här familjen den senaste veckan. Jag hoppas att penicillinet hjälper och att jag slipper ytterligare en kur, vilket läkaren hotade med när jag försökte förhandla ner behandlingstiden från 10 till 7 dagar. Han sa att kuren normalt är 14 dagar och att det inte är ovanligt att man behöver två. Så jag tackade och tog emot min 10-dagarskur! 

Följetången med IKEA fortsätter. Eftersom även den fjärde leveransen innehöll en trasig garderobsdörr, den här gången med ett stort hål mitt i dörren, har vi nu bett om att få häva köpet. Så i helgen monterade vi ner garderoben, om det är meckigt att montera upp IKEA-möbler så är det ingenting emot vad det är att montera ner dem. Det tog två personer ca 1 timme. Och ikväll var de och hämtade delarna. Sen kommer de ringa och erbjuda oss återbetalning för varan, kompensation för monteringsarbete och även en skälig ersättning för allt besvär detta medfört. Spännande att se hur de värderar den sista komponenten.

Nu har jag varit på föräldramöte, lagat müsli och förberett middagen imorgon. Återstår att packa jympakläder, läggar fram fiolen och kläder till barnen. Sen får man sooooooova :)! Imorgon ska jag jobba hemma, larmkillen kommer och installerar larmet efter renoveringen samt heminredaren Rakel som vi anlitade lägenheten. Nu ska här bli ordning och reda, framför allt i barnens rum. 

Sista dagen i trötthetstöcken?

I nästan två veckor, ja ända sen veckan innan Stockholm Triathlon, har jag gått omkring och känt mig total orkeslös och dödstrött. Det har gått så långt att jag somnat på bussen och tunnelbanan, tagit power-naps i soffan för att orka natta barnen och längtat efter att sova under i stort sett hela min vakna tid. Samtidigt har jag försökt träna för att få tillbaka energin men det har varit helt hopplöst, så jag har börjat känna mig riktigt nedslagen. Så i veckan upptäckte jag ett stort rött märke på ena foten, och kom då ihåg att jag haft en fästing där i mitten av augusti. Så jag beställde genast tid hos läkaren och han konstaterade borelia, utan att ens ta ett blodprov. Så nu är det stark penicillin 10 dagar och ingen träning, eller bara lätt, i tre dagar. Inga muntra nyheter men i alla fall skönt att få en förklaring till denna totala genomklappning. Hoppas Penicillinet verkar snabbt för nu är jag trött på att vara trött. Nu förstår jag dock bättre varför det kändes så otroligt tungt på Stockholm Triathlon; boreliainfektion plus förkylning är ingen bra kombo. Jag är glad att jag kom runt under 2.45 och att jag inte fått nån allvarlig följdsjukdom. Det där med att lyssna på kroppen, som jag för ett tag sen tyckte att jag blivit så bra på, får jag nog ta och bli bättre på!

Annars rullar det mest på just nu. Förra helgen hade vi en riktig hemmahelg och det var jätteskönt. Timothy började på sin dans och verkar nöjd. Så numera är det karate på onsdag och lördag, fiol på tisdagar, jogging på torsdagar och dans på söndagar. Men jag tycker bara det är kul att han vill prova på många olika aktiviteter så det får bli lite stressigt ett tag. Jag antar att det bara är att vänja sig, för om nåt år har även Samuel aktiviteter.

Jag har kämpat på cykeln till jobbet flera dar i veckan trots att jag varit hängig. Men vädret är så underbart att jag bara inte står ut med att åka kommunalt. Så hellre cykla långsamt och få vara ute än att sitta och trängas på en varm buss och tunnelbana. Jag tog till och med cykeln till Högdalen i måndags då jag skulle till simlektionen, 26 km från oss. Egentligen är inte Stockholm större än att det går att cykla överallt. Det tar inte mycket längre tid än att åka kommunalt och går ofta snabbare än att åka bil. På vissa ställen har de byggt ut cykelbanorna och då är det riktigt kul att cykla. På andra ställen, typ Götgatan och Slussen, är det total kaos och när det är rusningstrafik för cyklisterna går det snabbare att promenera. Förra fredagen kom det en störtskur precis när jag skulle cykla hem och hämta barnen. På bara ett par minuter var jag genomsur och när jag kom till dagis blev det en stor pöl runt omkring mig. Men det var inte kallt så det var ändå rätt skönt att cykla. Jag fasar för vintern, tänk om det blir så kallt och mycket snö att det bara inte går att cykla. Hur ska jag stå ut att åka kommunalt?

Nu ska jag lägga mig i soffan och försöka hålla mig vaken en liten stund till. Imorgon är det karate kl 9 och sen ska vi åka och hämta Samuel som varit hos mormor idag och ska sova över till imorgon. Det är första gången han är där själv och han var väldigt förväntansfull. Eventuellt ska vi besöka det nya badhuset i Norrtälje imorgon, men vi får se. Först ska jag i alla fall få soooooova, och det tänker jag göra i minst 9 timmar!

Botemedlet hoppas jag

Förra veckan regnade det...