Efter en helg hemma i Täby där vi hade besök av goda vänner från London var vi sugna på att komma iväg på nya äventyr. Så i tisdags lämnade vi Stockholm klockan 6 på morgonen och styrde bilen mot Jämtland. Vädret var strålande och minst sagt hett. Barnen och mamman sov nästan hela vägen fram till Sundsvall och sen började vi leta efter en fin plats att äta vår medhavda frukost. Efter alldeles för lång tid hittade vi slutligen en plats vid en liten sjö där vi kunde äta våra tunnbrödrullar med ägg och skinkröra, jordgubbsyogurtar och dricka vår juice. Det smakade väldigt bra. Men sen var det bara att hoppa in i bilen igen och köra vidare. Efter ytterligare några timmars färd stannade vi för en lunchpaus. Det var drygt 30 grader varmt ute men vi hade tur och hittade en rastplats vid en sjö där killarna kunde bada lite. Sen blev det ytterligare ett stop, på Lundhags i Järpen, innan i nådde vårt mål; Edsåsdalen. Det är en härlig känsla att komma till fjällen oavsett om det är sommar eller vinter. Det är som att all stress rinner av mig och när jag ser vidderna känns det som jag verkligen kan andas på riktigt.
Vi installerade oss snabbt på STF Vandrarhemmet och åkte sen iväg för att bad. Det var för varmt för att göra nåt annat. Vi åkte till Ottsjön där det var en fin sandstrand och otroligt långgrunt. Man kunde gå hur långt som helst kändes det som. Timothy badade som vanligt precis hela tiden och även Samuel vågade sig i och doppade nästan hela kroppen. Sen åt vi lite ost och kex på stranden innan vi åkte tillbaka för att äta middag, bädda och förbereda oss inför barnens första topptur. Vi bestämde att den skulle gå upp till Åreskutan.
Långgrund sjö
Onsdagen bjöd på lika varmt väder men det fanns hopp om lite moln och eventuellt även en lite regnskur framåt dagen, det senare fick vi dock aldrig uppleva som tur var. Vi åt en stadig frukost på Hotell Köja, gjorde lunchpaket och körde till Åre. Både Perry och jag blev nog lite nostalgiska när vi närmade oss by, vi har ju upplevet så mycket roligt där, och nu ville vi berätta allt för barnen. De var dock måttligt intresserade... Vi parkerade vid kabinbanan, för en 3-åring orkar inte gå hela vägen upp, och tog kabinen upp. Det var mycket folk i Åre. Många cyklister som kör down-hill på berget, vilket ser superkul ut men också lite läskigt. Killarna tyckte det var spännande att åka kabinbana. När vi kom fram sa Timothy att nu börjar den riktiga vandringen och så sprang han iväg upp mot skutan. Samuel skuttade iväg efter bästa förmåga men han och jag tog den markerade leden upp på toppen.
Vandringen kan börja, mot Skutan
Det är en rätt kort vandring, ca 100 höjdmeter, men det räckte som premiärvandring. Killarna var jätteduktiga och klagade nästan ingenting. Väl uppe på toppen upptäckte vi till vår glädje att toppstugan var öppen och serverade glass, våfflor, nybakade bullar, chokladbollar, kaffe mm. Vi satte oss i solen och åt lite glass och en nybakad bulle. Det smakade ljuvligt! Uppe på Skutan var det något svalare än nere i byn men ändå en bra bit över 20 grader, vilket personalen sa var väldigt ovanligt. När vi gick upp hade vi dock lite tur för det kom några moln och skymde solen ett tag, vilket gav skön svalka.
Timothy och Samuel på Åreskutans topp
Killarna vid toppstugan
Små klättrare
Perry och jag unnade oss varsin kall öl när killarna somnat. Vi summerade dagen och konstaterade att killarna orkade mycket mer än vi trodde och att vi tror de gillar att vandrar. Vi pratade även om Åre kommuns satsning på att få orten att etablera sig som en sommarstad verkar ha lyckats. Det var inte lika mycket folk som på vintern, men många vandrare, cyklister och andra äventyrare besöker numera stan sommartid. Påvägen hem tog vi en sväng upp till Copperhill Ski Lodge. Det ligger högst upp i Björnen men en vidunderlig utsikt. Där skulle jag kunna tänka mig att bo nångång!
Kvällsdopp i Åresjön
I torsdags hade vi bestämt att vi skulle bestiga Renfjället som ligger vid Edsåsdalen. Det går att köra bil en bit men de sista 250 höjdmetrarna måste man gå till fots. Jag var innerst inne rätt tveksam till om vi verkligen skulle orka upp till toppen. Det var sjukt varmt, ingen vind och vi hade lite trötta ben från dagen innan. Den första delen gick genom högt gräs och det var helt vindstilla, gassande sol och mycket bromsar och knott. Jag fick bära Samuel på axlarna och Timothy protesterade högljutt, men vi kämpade på. När vi kom upp till Vita Renen, som är ett vandrarhem som endast kan nås till fots eller på vintern med vessla, tog vi en paus och drack vatten och åt russin och choklad. Sen orkade vi gå ett tag till även om det var olidligt varmt. Efter ytterligare några hundra meter nådde vi en liten raststuga, där blev det en paus till och ytterligare några mutor. Strax därefter passerade vi trädgränsen och sen gick det plötsligt mycket lättare även om stigningen blev brantare. Det kom nån liten vindpust ibland och det var inte lika mycket bromsar, men desto mer knott.
Perry och Timothy påväg uppför Renfjället
Liten vandrare tar en paus, snart uppe
Äntligen uppe!
När vi väl kom upp på fjället tyckte vi alla att det var värt mödan. Vi hittade en lite fjällsjö där vi slog läger och alla hoppade direkt i vattnet. Sen sprang jag och Timothy till den "riktiga" toppen och beundrade utsikten, innan vi sprang tillbaka och åt våra lunchpaket. Sen vart det mer bad och lek och vi stannade på fjället i flera timmar. Perry testade sina nya trailskor och de verkade funka bra i terrängen. Även jag tog ett par kortare löpturer på fjället i mina urgamla skor, det var superkul så nu ska jag önska mig när jag fyller år. Och i höst får det bli en löparhelg i fjällen, det tänker jag ge mig själv i födelsedagspresent :).
Uppe!
Åreskutan i bakgrunden
Samuel badar fötterna
Det är lätt att glömma att man även ska ner för fjället, ofta är man ju så glad och nöjd att man orkat upp. Men verkligheten kom i ikapp oss och när eftermiddagen började närma sig kväll var vi tvungna att packa ihop vårt lilla läger och börja vandra ner. Det gick bra men var jobbigt, mest på grund av värmen, och när vi kom ner var vi tvungna att belöna oss själva med lite godis.
Igår morse var det dags att lämna vandrarhemmet och börja åka hemåt. Vi var alla överens om att nästa gång vi åker till fjällen stannar vi lite längre. Men det här var en bra premiärtur. Efter frukosten städade Perry rummet och sen körde vi till Ristafallen för att titta på vattenmassorna. Och sedan vidare till Östersund där vi tillbringade eftermiddagen vid en sjö. Men när det började dra in mörka moln tyckte vi det var dags att dra vidare. Det kom dock inget regn och temperaturen låg över 30 grader hela dagen.
Killarna vid Ristafallet
Strax utanför Sundsvall svängde vi av mot Skatan som ligger ute vid kusten. Det är en jättemysig liten by där det finns ett rökeri, restaurang och hotell. Tyvärr var det fullbokat på restaurangen men vi köpte med oss en massa godsaker och körde ner till havet och åt middag där. Sen laddade vi DVD-spelare och iPad med film och gasade mot Stockholm.
Vår mysiga middagsplats
Samuel spexar
Vid midnatt nådde vi, efter ett snabbt stopp hemma i Täby, äntligen sommarstugan i Roslagen. Borta bra men hemma bäst heter det ju, och jag har faktiskt längtat lite efter att få komma tillbaka hit. Det var nästan lika varmt här som i Jämtland. I morse tog Timothy och jag ett morgondopp och det var underbart. Det är nåt speciellt med havet ändå, även om det är trevligt att bada i sjöar ibland. Nu ser vi fram emot en lugn vecka med mycket sol och bad. Jag borde verkligen ligga i hårdträning inför det två triathlontävlingarna jag har inplanerade i augusti, men just idag är det alldeles för varmt för nåt hårdare träningspass. Jag simmade en stund i förmiddags, utan vårdräkt, och det kändes bra även om det som vanligt gick rätt långsamt. Men är det semester så är det!
Morgondopp
Gilda och Timothy testar gummibåten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar