Vätternrundan från åskådarplats

I helgen var det dags för Perry att kvittera ut sin julklapp; att cykla Vätternrundan. Efter att han missade Öppet Spår i februari pga influensan var det lite trögt att hitta träningsmotivationen igen. Men sent om sider kom han igång med cyklandet i april och hann nästan skrapa ihop de rekommenderade 100 milen innan "Rundan". Det känns alltid lite frustrerande att stå vid sidan om när det drar ihop sig till tävling, man känner sig lite utanför på nåt sätt. Trots att vi är två mediokra, glada motionärer händer det nåt i kroppen när det närmar sig. Nervositet blandas med förväntningar och hopp blandas med tvivel.

Perry tog det som vanligt med ro men såg fram emot loppet. Starttiden var inte den bästa (fredag kl 23.26), vädret såg inte så lovande ut, stressigt på jobbet, förkylning och dessutom drabbades han av ett flertal punkteringar de sista två veckorna och var orolig att fälgen skadats. Men tack vare fin hjälp från Jonas på Outsport stod han iaf på startlinjen med två hela, hårt pumpade däck och en nyinköpt vatten- och vindtät väst. Natten skulle bli lång...

Jag o Timothy körde till Linköping på fredagkvällen och tog in på hotell. Där satt vi i sängen och såg matchen mellan Sverige och England och åt popcorn och drack Festis. På lördagmorgonen körde vi till Motala. Det regnade ganska mycket på morgonen men slutade vid 9-tiden. Sen blev det fint väder och vi väntade och väntade och väntade. Hur förklarar man före en 5-åring hur länge en timme är?

Strax före kl halv-12 kommer han då äntligen. Vi ser en glad men trött cyklist i färgglada, omatchande kläder och Timothy skriker HEJA PEEEEEEEEER! och överlämnar två presenter; en Vätternrundatröja och en hallon-lakritsskalle från lördagsgodispåsen (den största godisen!). Tiden blev 11.58 och han klarade sitt mål att gå under 12 timmar. Grattis till en fin prestation!!!!

När Perry summerar loppet för mig och när jag hör honom berätta för andra om sin upplevelse och prestation slås jag av hur nöjd han låter och att det inte finns några bortförklaringar eller "om bara inte:n" i hans summering. Han berättar inte att han var förkyld veckan innan, om punkan mitt i natten i backarna ner mot Jönköping eller om att han körde större delen av loppet själv eller drog en spontant bildad klunga, om inte någon frågar. Han är helt enkelt nöjd, för i år. Men med ytterligare ett års cykelträning är jag ganska säker på att han reviderar sin måltid...

Bättre sent än aldrig!

Drygt en vecka har gått sen Stockholm Marathon. Träningslusten har inte riktigt infunnit sig och jag har bara tränat en gång senaste veckan, på gymet på jobbet. Jag vet att jag borde börja springa igen eller åtminstone damma av min landsvägscykel som inte fått vara ute i år. Men ibland är det skönt att bara få lata sig också.

Igår hade vi barnkalas för sonen. En av dagispapporna hade med sig en present, till mig! Han jobbar som skribent och fotograf på en av de bästa och mest kända cykel- och löpartidningarna och de hade städat kontoret. Och turligt nog hittat en cykeltröja av märket Gore, som var förstor för hans fru men som passade mig perfekt. Och tänk vad en ny cykeltröja kan göra för motivationen! Vips blev jag jättesugen på att cykla och idag bad jag om att bli avsläppt påvägen ut till landstället så att jag kunde cykla sista biten. Det blev en härlig tur på slingriga småvägar i Roslagen. Cykelmusklerna och framför allt baken var ovana, men jag kom igång efter ett par mil.

Så bättre sent än aldrig, premiärturen med Orbean 2012 ägde rum 10 juni och blev 48,5 km!

Stockholm Marathon, värre än såhär blir det inte

Vaknar av att regnet piskar mot fönstret och det blåser så att rutorna skallrar på vår inglasade balkong. Jag stiger upp och kollar på termometern, +5 grader, och konstaterar kallt att det verkligen blev så illa som prognosen förutspådde.

Åt den vanliga "före-loppet"-frukosten och började sen packa ihop mina grejer. Jag funderade lite på om jag skulle ha keps eller mössa men fastnade sen för kepsen. Klädseln hade jag redan bestämt kvällen innan, precis som det står i alla ”Tips inför Maran”. Min man undrade lite försynt om jag inte skulle ha en jacka på mig, men jag sa bestämt nej. Man blir alltid varm när man börjar springa. Så iklädd ett Gore Tex-ställ som överdragskläder och därunder tävlingsklädseln; sommartights, långärmad kompressionströja och tunn, kortärmad funktionströja begav jag mig mot Stadion.

Redan i startfållen var fötterna blöta, kroppen skyddades av en regncape och en gammal tröja. Dessa åkte dock av när startskottet gick. Den första milen var ok även om jag väldigt snabbt insåg att jag borde behållit Gore Tex-jackan på mig, resten av loppet var en plåga. Värmen som jag väntade mig skulle infinna sig kom aldrig. Istället blev jag kallare och kallare. Vid 2,1 mil kunde jag inte längre greppa en mugg utan fick dricka med två händer. Det innebar också att jag inte kunde få i mig mina gels som planerat, jag fick i mig 2, den tredje tappade jag och den fjärde fick jag aldrig upp ur fickan. På Västerbron andra varvet var det fruktansvärt och jag övervägde att bryta, jag tänkte att det kan inte var nyttigt att springa när man inte känner sin kropp. Då hör jag plötsligt ett väsande: Aaaanneliiii, hur gååååår det? Jag trodde det var Döden som kommit för att hämta mig, men det var bara en kollega som gått in i väggen. Tankarna på att bryta försvann då jag insåg att jag ändå skulle hinna frysa ihjäl innan någon skulle hämta mig på bron, så jag sprang vidare och tog mig så småningom i mål.

Väl i mål började en ny utmaning. Att ta emot medaljen, öppna vattenflaskan, gå till Östermalms IP, hämta ut överdragskläderna och framför allt att byta om kändes helt oöverstigligt. Som en skänk från ovan dyker min man upp. Han hade som vanligt varit förutseende och hade med sig extra torra kläder och varm buljong och hjälpte mig att byta om i ett tält. 20 minuter senare åter människa och längtade efter en varm dusch.

Dagens lopp var bland det värsta jag varit med om och jag är nöjd med min prestation även om tiden inte blev fullt så bra som jag hoppats på. Jag är djupt imponerad över alla som kämpade på i ovädret längre än jag. Och jag måste rikta ett stort TACK! till min trogna hejarklack (Lina o Agneta) som stod i regenet i flera timmar och även tog emot mig i målet. Deras hejarrop gav mer energi än jag kunnat ana. Samtidigt kom jag till insikt, det finns en gräns för vad kroppen klarar av, när hjärnan börjar tänka konstiga tankar och när det inte hjälper hur mycket man kämpar för det ger inget resultat. Hårt pannben räcker långt men inte hur långt som helst. I det här fallet var det kylan som höll på att knäcka mig. Det hade till viss del kunnat avhjälpas med en mer lämplig klädsel för väderleken, men va f-n, det var ju ändå 2 juni!!!