3+1=4

Idag kom SAMTALET! Efter bara 2,5 månaders väntan kom samtalet från Adoptionscentrum. Vi har blivit föräldrar till en liten pojke. Lillebror fyller 1 år idag!

Vi skyndar oss till Adoptionscentrums kontor för att hämta bilderna på vår son och lillebror och känslan är lika surrealistiskt som förra gången. Vi sitter ensamma i ett rum och på bordet ligger det tjocka, vita kuvertet och bara väntar på att öppnas. Försiktigt öppnar vi det och finner snabbt bilderna. Vi vågar knappast titta på dem, tillslut vänder vi dock på bunten och där är han. Han ser rund och glad ut. Han ser stor ut tycker jag, men vet samtidigt att en 1-åring är ganska liten. I dokumenten står det att han är en glad och pigg liten kille som är nyfiken och tycker om människor. Och vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi ännu en gång verkar ha haft en sån enorm tur, precis som alla andra föräldrar tänker om sina barn.

Och nu, nu börjar den riktiga väntan. Vi vill såklart åka och hämta honom på en gång. Men först måste han få ett pass och utresetillstånd. Detta kan dröja mellan 1-6 månader. Så nu är det bara att snällt fortsätta vänta. Vi vet att det är såhär det går till och vi kan bara hoppas att vi inte blir den familjen i statistiken som måste vänta 6 månader. Förra gången tog det ganska precis 2 månader och jag hoppas det blir samma den här gången.

Men som sagt, den som lever får se. Nu finns det ingen turordning längre utan barnen kan hämtas så snart alla resedokument är klara. Vi får hoppas vi har tur igen, bara en gång till!

När smockan hänger i luften

Idag har jag för första gången besökt en boxningslokal, och inte bara besökt utan även idkat boxningsträning. (Boxercise på SATS räknar jag numera inte som boxningsträning...) Det var min kära kollega Lina som lurade med mig dig, hon sa att vi skulle köra lite boxning som omväxling till cirkelträning. Inte ett ont anande följde jag med Lina och 4 killar till det inbokade träningspasset. Direkt när vi kom in i lokalen kändes det som att komma till en annan värld, det kändes som jag var med i Snabba cash eller nån av Salander-filmerna. Det var mörkt, otroligt varmt och luktade svett. Ett gäng höll på att slå ihjäl varandra, fast det var bara vanlig träning med full kontakt berättade proffsen i mitt sällskap. Jag började fundera lite över vad jag egentligen gjorde där men nu var det försent att backa ur.

Vi körde lite uppvärmning och sen fick vi varsitt par stinkande boxningshandskar. Sen körde träningen igång. Tränaren var vänlig men hårt och skrek åt oss vad vi skulle göra och korrigerade oss som gjorde fel. Även om vi inte körde full kontakt, eller nån kontakt alls egentligen, fick jag mina smockor. Mest av mig själv då jag inte orkade hålla garden uppe hårt nog eller då jag för en mikrosekund tittade på nåt annat än min motståndare. Det var otroligt jobbigt och svetten rann, samtidigt var det lite kul att få slå hårt på någon. Vi körde olika kombinationer av slag och avslutade med lite styrka. Jag kände att det här nog inte riktigt var min grej men klarade mig hyfsat tack vare min grundkondition. Efter passet hade man russinhänder som stank svett, skavsår under fötterna efter att ha studsat runt barfota på mattan i 40 min och armar som gelé. Men en erfarenhet rikare.

Tränaren var ganska nöjd med oss och sa att nästa vecka kör vi "på riktigt". Den här gången hade varit ett undantag bara för att jag o Lina var med. Jag undrade vad som menades med det och det betydde naturligtvis att man skulle slå på varandra på riktigt. Jag bestämde mig där och då för att min boxningskarriär var över och konstaterade att det aldrig skadar att prova nya grejer men att jag är gammal nog för att inse mina begränsningar. Så jag avböjde nästa träningstillfälle, de får ge någon annan storstryk!

Kungsholmen Halvmarathon

Dags för årets första löpartävling. Vädergudarna var snälla mot mig och lät det komma lite regn igår kväll vilket sänkte pollenhalterna något. Men det är många som lider av pollenallergi så här gällde det att bita ihop och kämpa, men även att lyssna på kroppen såklart.

Starten går och tempot dras upp av alla som ska springa 10 km. Jag försöker hålla igen men det är ju svårt när benen känns pigga. Första milen går lite för snabbt för att vara helt ok och jag känner mig lite sliten. Efter 10 km glesar det ut med folk och jag känner mig plötsligt ganska ensam, jag ser inga andra tjejer om fortsätter ut på andra varvet men några få killar framför mig. Jag hör speakern välkomna alla 10-kmlöpare i mål och jag önskar att jag vore där. Men det är jag inte så det är bara att sätta på auto-piloten och försöka hålla farten uppe trots att draghjälpen försvunnit.

Till skillnad från lite större lopp som Stockholm Marathon och Halvmarathon, gäller det här att hålla reda på vägen och se upp för cyklister, bilar och andra löpare. Jag springer förbi en park längs Kungsholms Strand och hör en pappa säga: ”Titta barn, här kommer även en tjej som springer tävling” och jag inser att min känsla av att vara rätt ensam inte är helt fel.

De sista 5 km gick på ren vilja och jag orkade inte ens bry mig om att titta på klockan. När jag kom i mål återhämtade jag mig dock ganska snabbt och insåg att jag sprungit fortare än jag någonsin gjort på en halvmara. Glad och nöjd försåg jag mig med bullar och bananer och satte mig i gräset. Den goa känslan försvann dock när jag hörde och så att en kille segnat ihop strax före målgången. Det vart fullt pådrag och jag tror alla som uppmärksammade händelsen tog illa vid sig. När jag senare på kvällen läste att han avlidit blev jag väldigt illa berörd. Glädjen över min egen prestation grumlades av den tragiska händelsen och jag påmindes än en gång om hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Det är klart att man får vara glad över ett pers på en halvmara, bara man kommer ihåg vad som egentligen är viktigast här i livet J.