Ett brutet lopp är också ett lopp

Ibland går tiden alldeles för fort. Jag syftar på veckan mellan 17 och 24 september (mellan Sthlm Halvmarathon o Lidingöloppet). Antibiotikakuren avslutas på onsdagen men eftersom jag fortfarande har hosta o snuva är jag bevisligen inte helt frisk. Lägg därtill att jag inte sprungit på ganska exakt 1 månad. Beslutsvåndan upptar typ all min vakna tid, och min omgivning tycker med all säkerhet att jag är minst sagt tjatig, men tillslut bestämmer jag mig i alla fall för att starta i Lidingöloppet 30 km.

På lördagen är det perfekta förhållanden. Sol och 11 grader, lite blåsigt men helt ok. Jag har inte hunnit med någon kolhydratladdning så det blir gröt till frukost o sen en carbo gel och lite sportdryck. Beger mig sen till Lidingö. Det är härlig stämning på Lidingövallen, fullt med entusiastiska löpare som laddar. Ur högtalarna hörs musik varvat med en speakerröst som välkomnar löpare i 15 km-klassen i mål. Alla är glada och förväntasfulla! Starten går och den första milen går över förväntan trots att jag medvetet håller igen. Nästa 5 km helt ok och jag tänker att jag kommer gå under 3-timmar med marginal. Ungefär när jag tänkt färdigt tanken börjar kroppen säga ifrån. Jag får inte ner pulsen i nedförsbackarna, jag hostar o snorar så folk tittar konstigt på mig och den uteblivna kolhydratladdningen gör sig påmind. Jag bestämmer mig för att bryta loppet vid 20 km, precis innan man går ut på sista milen då man är väldigt nära målområdet. Trots att det var ett lätt beslut, jag skulle aldrig riskera min hälsa, så känner jag mig som en biggest looser när funktionären tar mitt chip och ber mig lämna banan. Jag lommar in bakom målområdet samtidigt som trötta o glada löpare strömmar in i mål och får medaljer och dryck. Jag har ju trots allt sprungit nästan 21 km och är trött, hungrig, törstig och känner mig ensam och övergiven bland alla glada finishers. Jag köper en korv och ringer sen till min bästa träningskompis blogg-Jenny för att prata av mig. Efter det känns allt mycket bättre. Och sen dyker min underbara man upp och livet känns helt ok igen.

Idag har jag bara tagit det lugnt. Tänkte ett tag att jag skulle ut och cykla men ger kroppen en dags vila först. Så vi åkte ut till Gustavsberg för att fika och vad ser man då, om inte ett gäng glada cyklister från Fredrikshov. De har parkerat sina fina cyklar utanför fiket, en härlig syn. Jag studerar cyklarna och konstaterar att det inte finns någon Orbea med i sällskapet, tänk vad de går miste om!

Sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med helgen. Jag är glad att jag valde att springa Lidingöloppet, otroligt glad över att kroppen kändes så bra trots senaste månadens infektion o virus och nöjd med mitt beslut att bryta loppet då kroppen sa ifrån. Förkylningen har inte blivit sämre och utflykten till Gustavsvberg idag var mysig och gav inspiration till att återuppta cyklandet inom kort :).

Framåtblickande

Vaknade imorse på uselt humör. Idag är det Stockholm Halvmarathon, vädret är perfekt och jag VILL också vara med, men det kan jag inte för jag är fortfarande sjuk. Antibiotikakuren har inte haft önskvärd effekt och att delta i loppet är helt uteslutet. Jag bestämmer mig för att lämna stan, kanske låter ynkligt, men att heja på mina kompisar skulle kännas för tungt. Eftersom jag själv är sjuk och inte kan träna, orkar ju knappt gå upp för en trappa utan att flåsa som en 90-åring, passar det ju bra att lämna in Orbean på en service. Så jag slänger upp cykeln på taket och kör till Outsport i Solna, fortfarande på uselt humör, barnsligt besviken, och ja okej... jag är lite bitter!

På Outsport träffar jag Hasse, Jonas o Peter. Orbean ska servas nästa vecka medan jag kurerar mig. Jag blir kvar i butiken mycket längre än jag tänkt mig. Vi pratar om cykling såklart men också om utförsåkning. Och suget kommer tillbaka. Innan vi fick barn blev det ett antal skidresor per år och det är ju inte utan att man saknar luften, solen, den orörda snö och tystanden i t ex Gränsen. Peter tipsar om bra heliski i Abisko och berättar lite om sina skidäventyr. Jag börjar fundera på om jag ska damma av mina gamla Head Monster, el om jag är för gammal för offpist-åkning o framför allt för feg nu när jag är förälder...Lämnar butiken på mycket bättre humör och full av inspriation inför den kommande skidsäsongen. I vinter måste det absolut bli minst en "riktig" skidresa. Och kanske måste jag rentav köpa nya skidor för allt hänger väl på materialet?!

Det gäller att ha nåt kul att se fram emot när det känns lite tungt och skidåkning är verkligen kul!

Jag är inte bitter

Hösten är här och därmed också höstförkylningarna. Efter att ha jobbar 1 vecka efter semestern var det dags för höstens första förkylning. Den kom minst sagt olägligt med tanke på de två inplanerade loppen i september; Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Men jag är inte bitter, det kunde varit värre. Jag hade en förhoppning om att den skulle vara snabbt övergående. Men inte då, när man tror att den är borta så gör den sig påmind igen och det är svårt att inte känna pyttelite bitterhet. Mentalt är det ”halvsjuka” tillståndet värst. När man inte är tillräckligt sjuk för att det sunda förnuftet ska ta överhand och tvinga en att ligga i sängen och inte ens tänka på träning, men man är heller inte tillräckligt frisk för att prestera max och att ställa upp i en tävling kan bara leda till besvikelse. 

I våras blev jag jättesjuk på tisdagen innan Stockholm Marathon, jag var fortfarande väldigt förkyld på lördagen men genomförde loppet ändå. I efterhand kan jag erkänna att jag var jä-ligt bitter när jag låg hemma i sängen, men ändå tacksam över att jag tillfrisknade så att jag kunde genomföra loppet. Resultatet blev över förväntan, då min enda förhoppning var att fullfölja, men jag kommer alltid undra vad det kunde ha blivit om jag varit 100%-igt frisk...

Och nu är det alltså dags igen. Trots kurer med förkylningsteer, nässköljningar, gurgling i saltvatten och whiskey, kiwiboost, Oleumångor, ingefära och vitlök, så fastnar de elaka bacillerna i näsan och halsen. Och jag försöker verkligen att inte vara bitter men det går sådär. Men varifrån kommer den, bitterheten alltså? Vem tror jag att jag är egentligen? Det är ju inte så att jag tillhör eliten på nåt sätt eller är beroende av löpningen för min försörjning. Jag undar om det beror på att jag är 70-talist. Typiskt för oss är ju, enligt vissa, att när saker o ting inte blir precis som vi tänkt oss, när vi känner att vi inte har kontroll och kan förutse och planera allt i våra liv till 100 %, då blir vi störda och då blir vi bittra och frustrerade och otrevliga. Eller så är det bara ren och skär besvikelse som på nåt sätt omvandlas till bitterhet.     

Och vad är ett Stockholm Halvmarathon eller ett Lidingölopp egentligen? Det kan ju vara fruktansvärt kallt o regnigt o geggigt o trångt o jobbigt, ja till och med plågsamt. Men det kan ju också vara alldeles, alldeles underbart! Sensommarvärme i Stockholm, en massa glada löpare, härlig publik och en flack o fin bana. Eller en krispig höstdag med färgglada löv, en slingrande bana i skogen och längs vattnet på Lidingö med utmanade backar och peppande skyltar som "Välkommen till Abborrbacken".

Men det kommer fler år och fler lopp, och fler förkylningar. Men nej, jag  är INTE bitter.... bara lite ibland ;)