Tiden går fort när man har kul

Nu har jag cyklat o bloggat i två månder. Tänk vad tiden går fort när man har kul. Varken jag eller min man kan tänka oss ett liv utan vår Orbea, även om 4-åriga sonen tycker att ”vi har alldeles förmånga cyklar på balkongen”. Nu nalkas hösten och vi måste uppgradera vår utrustning för att kunna fortsätta cykla i mörker o regn o rusk. Men det känns inte som någon belastning direkt, vi älskar ju prylsporter!

Det FINNS annat i livet än träning, faktiskt

Nu vet jag, det FINNS annat i livet än träning. Visserligen har jag morgonjoggat ett par gånger på semestern, men jag har även blivit omvänd, delvis i alla fall. Vändpunkten kom när vi tillbringade 2 dygn på Väderöarna, 58° 34′38″N 11°4′4″O, den sista utposten på Västkusten inför tusen mil av hav, nordsjö och atlant. Båtfärden ut till ön i en täckt ribbåt var ganska skumpig i 2,5 meter höga vågor, men enligt de som bor på ön var det lugn sjö den dagen. De kör ut gäster i upp till 6 meter höga vågor. Väl framme på ön insåg jag ganska snabbt att man inte ens med bästa vilja varken kan springa eller cykla där. Allt man kunde göra vara att bara vara. Njuta av lugnet, sola på en klippa, fiska krabbor, bada i tunna, äta god mat eller titta på utsikten. Lugnet infann sig ganska snabbt i min rastlösa själ och inte en enda gång funderade jag på träning faktiskt. Jag funderade överhuvudtaget inte så mycket utan njöt bara av att vara där.

Vistelsen tog snabbt slut men känslan sitter kvar, länge. Jag tror jag behöver lite sånna här avbrott ibland för att få lite perspektiv på livet. Nu funderar jag på vilken utpost vi ska besöka nästa gång.

Det finns mer i livet än träning, eller....

I går åkte familjen iväg på semester till Västkusten. Det var med viss sorg i hjärtat som jag lämnade Orbean hemma, men nu skulle vi ha semester tillsammans och inte träna en massa. Joggingskorna var dock nedpackade, för en hel vecka utan träning funkar inte för en som just tagit steget från medelmotionär till lite-mer-än-medelmotionär :). När vi kör ut på Tjörn är det första jag ser en stor skylt som visar att cykelloppet Tjörnrundan 50 km gick av stapeln den 13 augusti, igår alltså. Och genast börjar tankarna snurra i huvudet. Om jag bara vetat det kanske vi hade kunnat planera lite annorlunda, tagit Orbean på taket och jag hade kunnat varit med i tävlingen. 50 km skulle varit helt perfekt för en nybörjare som mig, perfekt att börja semestern med en fysisk urladdning. Men nu blev det inte så. Jag säger inget om mina funderingar till familjen men undrar hur jag ska klara mig utan träning en hel vecka utan att bli rastlös och lite mindre trevlig än vanligt. Men sen sansar mig och tänker att det blir nog bra, det finns ju annat i livet än träning....

Ombyte förnöjer

Eftersom jag inte är någon riktig cykelpendlare inskränker sig mina cykelturer till härliga helgturer och en och annan eftermiddagstur. Jag är en orutinerad landsvägscyklist men har verkligen fått en blodad tand för denna sport och jag tittar längtansfullt på min Orbea varje dag. Jag inte så mycket att jämföra med, men pratar mycket med blogg-Jenny, blogg-Staffan och vår cyklande granne om cyklar och utrustning. Jag tycker Orbean passar mig och mina behov mer än väl och jag är så himla glad att jag fick chansen att vara testcyklist.

En positiv effekt av cyklandet är att min tidigare träningsdos på 2-3 dagar i veckan helt plötsligt nästan dubblats i sommar. Min kropp tål inte att springa två dagar i rad, då kommer skadorna som ett brev på posten. Men det går alldeles utmärkt att cykla och springa två dagarna efter varandra. Så numera är det inte kroppen som sätter begränsningen för hur mycket jag kan träna och detta trots att man inte är någon ungdom längre. Det känns bra!