Premiär för fjällvandring

Efter en helg hemma i Täby där vi hade besök av goda vänner från London var vi sugna på att komma iväg på nya äventyr. Så i tisdags lämnade vi Stockholm klockan 6 på morgonen och styrde bilen mot Jämtland. Vädret var strålande och minst sagt hett. Barnen och mamman sov nästan hela vägen fram till Sundsvall och sen började vi leta efter en fin plats att äta vår medhavda frukost. Efter alldeles för lång tid hittade vi slutligen en plats vid en liten sjö där vi kunde äta våra tunnbrödrullar med ägg och skinkröra, jordgubbsyogurtar och dricka vår juice. Det smakade väldigt bra. Men sen var det bara att hoppa in i bilen igen och köra vidare. Efter ytterligare några timmars färd stannade vi för en lunchpaus. Det var drygt 30 grader varmt ute men vi hade tur och hittade en rastplats vid en sjö där killarna kunde bada lite. Sen blev det ytterligare ett stop, på Lundhags i Järpen, innan i nådde vårt mål; Edsåsdalen. Det är en härlig känsla att komma till fjällen oavsett om det är sommar eller vinter. Det är som att all stress rinner av mig och när jag ser vidderna känns det som jag verkligen kan andas på riktigt.

 

Vi installerade oss snabbt på STF Vandrarhemmet och åkte sen iväg för att bad. Det var för varmt för att göra nåt annat. Vi åkte till Ottsjön där det var en fin sandstrand och otroligt långgrunt. Man kunde gå hur långt som helst kändes det som. Timothy badade som vanligt precis hela tiden och även Samuel vågade sig i och doppade nästan hela kroppen. Sen åt vi lite ost och kex på stranden innan vi åkte tillbaka för att äta middag, bädda och förbereda oss inför barnens första topptur. Vi bestämde att den skulle gå upp till Åreskutan.

 

Långgrund sjö

 

Onsdagen bjöd på lika varmt väder men det fanns hopp om lite moln och eventuellt även en lite regnskur framåt dagen, det senare fick vi dock aldrig uppleva som tur var. Vi åt en stadig frukost på Hotell Köja, gjorde lunchpaket och körde till Åre. Både Perry och jag blev nog lite nostalgiska när vi närmade oss by, vi har ju upplevet så mycket roligt där, och nu ville vi berätta allt för barnen. De var dock måttligt intresserade... Vi parkerade vid kabinbanan, för en 3-åring orkar inte gå hela vägen upp, och tog kabinen upp. Det var mycket folk i Åre. Många cyklister som kör down-hill på berget, vilket ser superkul ut men också lite läskigt. Killarna tyckte det var spännande att åka kabinbana. När vi kom fram sa Timothy att nu börjar den riktiga vandringen och så sprang han iväg upp mot skutan. Samuel skuttade iväg efter bästa förmåga men han och jag tog den markerade leden upp på toppen.

 

Vandringen kan börja, mot Skutan

 

Det är en rätt kort vandring, ca 100 höjdmeter, men det räckte som premiärvandring. Killarna var jätteduktiga och klagade nästan ingenting. Väl uppe på toppen upptäckte vi till vår glädje att toppstugan var öppen och serverade glass, våfflor, nybakade bullar, chokladbollar, kaffe mm. Vi satte oss i solen och åt lite glass och en nybakad bulle. Det smakade ljuvligt! Uppe på Skutan var det något svalare än nere i byn men ändå en bra bit över 20 grader, vilket personalen sa var väldigt ovanligt. När vi gick upp hade vi dock lite tur för det kom några moln och skymde solen ett tag, vilket gav skön svalka. 

Timothy och Samuel på Åreskutans topp

Killarna vid toppstugan

Efter fikat började vi nedstigningen så smått. Vi hittade lite snö som låg kvar vid en sjö och vi halkade omkring ett tag på den. Sen var det tid för lunch och vi packade upp våra medhavda lunchpaket. Aldrig smakar mackor så gott som på fjället, det höll alla med om. Bäst som vi satt där fick jag syn på ett par renhorn bakom en sten och helt plötsligt dök det upp en ren bara en liten bit ifrån oss. Timothy och Samuel trodde knappt det var sant och började gå efter den, då kom det plötsligt en hel renflock springande förbi platsen där vi satt och åt. Det var verkligen jättekul att få se dem på så nära håll.

Små klättrare

 

Nedstigningen gick bra och när vi kom till bilen var alla överens om att det bara fanns en sak att göra; åka och bada. Så vi körde ner till Åresjön och hoppade i. Alla utom Samuel som hann somna under den 5 minuter långa bilfärden. Så han fick sova en stund, det tar på krafterna att fjällvandra i 30 gradig värme. Efter badet tog vi en sväng på stan men det var alldeles för varmt. Så vi gick och åt en tidig middag på en trevlig restaurang innan vi åter begav oss ner till Åresjön för att bada. Vi blev kvar på stranden länge och njöt av solen och vattnet som ännu kändes svalkande trots att det var rekordvarmt enligt lokalbefolkningen.

Perry och jag unnade oss varsin kall öl när killarna somnat. Vi summerade dagen och konstaterade att killarna orkade mycket mer än vi trodde och att vi tror de gillar att vandrar. Vi pratade även om Åre kommuns satsning på att få orten att etablera sig som en sommarstad verkar ha lyckats. Det var inte lika mycket folk som på vintern, men många vandrare, cyklister och andra äventyrare besöker numera stan sommartid. Påvägen hem tog vi en sväng upp till Copperhill Ski Lodge. Det ligger högst upp i Björnen men en vidunderlig utsikt. Där skulle jag kunna tänka mig att bo nångång!

Kvällsdopp i Åresjön

 

I torsdags hade vi bestämt att vi skulle bestiga Renfjället som ligger vid Edsåsdalen. Det går att köra bil en bit men de sista 250 höjdmetrarna måste man gå till fots. Jag var innerst inne rätt tveksam till om vi verkligen skulle orka upp till toppen. Det var sjukt varmt, ingen vind och vi hade lite trötta ben från dagen innan. Den första delen gick genom högt gräs och det var helt vindstilla, gassande sol och mycket bromsar och knott. Jag fick bära Samuel på axlarna och Timothy protesterade högljutt, men vi kämpade på. När vi kom upp till Vita Renen, som är ett vandrarhem som endast kan nås till fots eller på vintern med vessla, tog vi en paus och drack vatten och åt russin och choklad. Sen orkade vi gå ett tag till även om det var olidligt varmt. Efter ytterligare några hundra meter nådde vi en liten raststuga, där blev det en paus till och ytterligare några mutor. Strax därefter passerade vi trädgränsen och sen gick det plötsligt mycket lättare även om stigningen blev brantare. Det kom nån liten vindpust ibland och det var inte lika mycket bromsar, men desto mer knott.

Perry och Timothy påväg uppför Renfjället

Liten vandrare tar en paus, snart uppe

Äntligen uppe!

 

När vi väl kom upp på fjället tyckte vi alla att det var värt mödan. Vi hittade en lite fjällsjö där vi slog läger och alla hoppade direkt i vattnet. Sen sprang jag och Timothy till den "riktiga" toppen och beundrade utsikten, innan vi sprang tillbaka och åt våra lunchpaket. Sen vart det mer bad och lek och vi stannade på fjället i flera timmar. Perry testade sina nya trailskor och de verkade funka bra i terrängen. Även jag tog ett par kortare löpturer på fjället i mina urgamla skor, det var superkul så nu ska jag önska mig när jag fyller år. Och i höst får det bli en löparhelg i fjällen, det tänker jag ge mig själv i födelsedagspresent :). 

Uppe!

Åreskutan i bakgrunden

Samuel badar fötterna

 

Det är lätt att glömma att man även ska ner för fjället, ofta är man ju så glad och nöjd att man orkat upp. Men verkligheten kom i ikapp oss och när eftermiddagen började närma sig kväll var vi tvungna att packa ihop vårt lilla läger och börja vandra ner. Det gick bra men var jobbigt, mest på grund av värmen, och när vi kom ner var vi tvungna att belöna oss själva med lite godis. 

 

Igår morse var det dags att lämna vandrarhemmet och börja åka hemåt. Vi var alla överens om att nästa gång vi åker till fjällen stannar vi lite längre. Men det här var en bra premiärtur. Efter frukosten städade Perry rummet och sen körde vi till Ristafallen för att titta på vattenmassorna. Och sedan vidare till Östersund där vi tillbringade eftermiddagen vid en sjö. Men när det började dra in mörka moln tyckte vi det var dags att dra vidare. Det kom dock inget regn och temperaturen låg över 30 grader hela dagen.

 



Killarna vid Ristafallet

 

Strax utanför Sundsvall svängde vi av mot Skatan som ligger ute vid kusten. Det är en jättemysig liten by där det finns ett rökeri, restaurang och hotell. Tyvärr var det fullbokat på restaurangen men vi köpte med oss en massa godsaker och körde ner till havet och åt middag där. Sen laddade vi DVD-spelare och iPad med film och gasade mot Stockholm. 

Vår mysiga middagsplats

Samuel spexar

 

Vid midnatt nådde vi, efter ett snabbt stopp hemma i Täby, äntligen sommarstugan i Roslagen. Borta bra men hemma bäst heter det ju, och jag har faktiskt längtat lite efter att få komma tillbaka hit. Det var nästan lika varmt här som i Jämtland. I morse tog Timothy och jag ett morgondopp och det var underbart. Det är nåt speciellt med havet ändå, även om det är trevligt att bada i sjöar ibland. Nu ser vi fram emot en lugn vecka med mycket sol och bad. Jag borde verkligen ligga i hårdträning inför det två triathlontävlingarna jag har inplanerade i augusti, men just idag är det alldeles för varmt för nåt hårdare träningspass. Jag simmade en stund i förmiddags, utan vårdräkt, och det kändes bra även om det som vanligt gick rätt långsamt. Men är det semester så är det!

 

Morgondopp

Gilda och Timothy testar gummibåten

 

 

 



 

 

 

 

Favorit i repris: Gotland

Årets semester inleddes med idel stressmoment och höll på att sluta i en mindre katastrof på söndagen 6 juli då vi skulle åka till Gotland. Men det löste sig och vi kom iväg till slut.

Jag var ensam med småtrollen den första veckan och vädret var dåligt. Tvättmaskinen pajade så det var bara att åka och köpa ny. Passade då på att beställa en ny torktumlare då den gamla är så skruttig och ofräsch att vi inte vill använda den. Fint blev det men som vanligt nr man ska få en leverans brukar alltid nåt strula till sig, så även den gång. Tur att det var Perry som tog emot varor och en jättesura installatör. Sen skulle jag välja färg och tapet till sovrummen som ska renoveras under sommaren plus att det var en massa andra småärenden som skulle fixas. Så det kändes långt ifrån som att jag hade semester.

Mot slutet av veckan kom solen i alla fall och vi fick några fina dagar på landet tillsammans med kusin Hanna med familj. Killarna lekte hela dagarna och jag försökte landa i att jag faktiskt hade semester. På lördagen, när sommaren var som varmast, åkte vi hem till stan för att packa inför vår Gotlandsvecka. Som vanligt blev bilen proppfull, detta trots att vi numera varken har vagn, barnsäng eller barnstol med oss. På söndagen när vi ska checka in till färjan i Nynäshamn visar det sig att jag tittat på fel bokning, på den från förra året, och att vi hade missat vår färja. Nästa bokningsbara färja för bil med fyra personer var på tisdagen. Småkillarna grät och det gjorde nästan jag med. Perry var bara tyst och körde ut och ställde bilen i stand-by-filen, köpte ny biljett och körde in i kön igen. Vi hamnade som bil nr 5 och kom inte med 12.50-färjan. Vi fick köra ut ur området och ställa oss i stand-by-filen igen, köpa en ännu dyrare biljett och sen ställa oss i kön igen, den här gången som nr 2. Vi fick veta att chanserna att komma med var minimala eftersom det var fullbokat och det var den lilla färjan som skulle gå kl. 18.35. Som tur var kunde vi lämna bilen under dagen och vi fördrev tiden i hamnen med att äta lunch, spela minigolf och äta glass. Ingen var jättemunter direkt och jag var så otroligt trött på mig själv och min förvirrade hjärna. Två timmar innan avgång satt vi i bilen igen och väntade och väntade. När alla andra kört på fick bilen före oss klartecken att köra och sen även vi, gissa om det var full glädje i bilen. Den klantiga mammans misstag var förlåtet och det blev pusskalas!

Veckan på Gotland blev underbar. Vi bodde i Ljugarn i Röda längan precis som förra året. Vädret var fantastiskt 5 av 7 dagar och vi varvade strandhäng med sightseeing på ön. Vi var på Fårö, badade på Sudersand, fikade på Sylvis döttrar och åt creps på Kuten. En dag var vi vid Hoburgen och en annan dag vid den Blå lagunen. På kvällarna grillade vi i den mysiga trädgården och lekte med barnen. En kväll var vi på middag hos Caroline och Robert och kom inte hem förrän kl. 01.30. Jag hann med ett par lugnare cykelpass och även lite löpning. Hälen och halsen var inte på topp så det var mest för att underhålla formen. Men jag tror faktiskt att den försvann i takt med att rosévinet rann ner och det känns lite sorgligt. Förhoppningsvis återkommer den lagom till Västerviks triathlon de 9 augusti och stannar sen ett par veckor. Igår när vi lämnade Ljugarn var det mulet väder och det kändes ok att åka. Vi hann med en sväng till Visby innan det var dags att checka in på färjan, och den här gången var vi i tid till rätt färja. Nu väntar några dagar på landet innan det är dags att packa bilen och åka norrut för att tillbringa några dagar i fjällen.

På promenad i Visby

 

Timothy tar ett dopp i den Blå lagunen

 

 

Samuel vid Hoburgen

  

  En fin och rolig lekplats utanför Burgsvik

 

Raukklättring på Fårö 

 

Folhammars raukområde 

 

Stampe var med i år också till killarna stora glädje 

 

Härliga dagar på Ljugarns strand 

 

Vansbro 1/2 Ironman, en blöt och kylig historia

Med några dagars perspektiv till Vansbro triathlon kan jag bara konstatera att inget blev som jag tänkt mig. Men jag kom i mål, vilket jag borde vara stolt och glad över, och det hoppas jag att jag kommer vara om ett tag. Men just nu är jag bara besviken på mig själv och missnöjd med min insats.

Dagarna innan tävlingen låg fokus på vädret, vattentempraturen och en ond hals. Prognosen visade 7 grader och ösregn. Vattentemperaturen skulle sannolikt inte orka över 14 grader, vilket tillsammans med det kyliga vädret sannolikt innebar en förkortad eller inställd simning. Men eftersom besked skulle lämnas två timmar innan start var jag tvungen att förbereda mig på en mycket kall simning.

På fredag förmiddag lämnade jag, Marie och Susanne ett lite mulet men hyfsat varmt Stockholm. När vi närmade oss Dalarna började det regna och det höll i sig hela helgen. Vi hämtade våra nummerlappar och körde sen till Sälen där vi skulle bo. Regnet vräkte ner och det var 5 grader varmt. Vi åt en god pastamiddag och började sen packa inför tävlingen. Det var inte lätt men slutade med att jag valde mer kläder framför mindre och jag insåg att växlingarna skulle ta rekordlång tid. Men hellre det än att uppleva ett "Stockholm marathon 2012" igen.

På tävlingsdagen var vädret oförändrat. Jag hoppades innerst inne fortfarande på simning eftersom jag vet att det är mångas svagaste gren, dock inte min. Jag kämpar istället med cyklingen. Men den realistiska sidan av mig sade att det inte skulle bli nån simning på tävlingen utan troligtvis löpning istället.

I Vansbro regnade det om möjligt ännu mer än i Sälen men det var 2 grader varmare; 7 grader i luften. Växlingsområdet var som en leråker och alla tryckte inne i restaurangtältet i väntan på pre-racemötet kl 10. Vädret och klädval var de stora samtalsämnena och det var kul att det var så många från klubben där som man kunde hänga med. På mötet bekräftades våra misstankar om att simningen ställdes in. Den ersattes med 6 km löpning. Jag kände mig modfälld men började sen tänka helt om avseende klädval. Det blev mycket kläder på den inledande löpningen och inför cyklingen ännu mer kläder. För att på den avslutande halvmaran bli lite mindre kläder.

Min plan var att köra den första löpningen riktigt lugnt. Sen lägga mig i ca 30 km/h på cyklingen. Jag visste att banan var flack, det blåste inte jättemycket och de sista brickpassen hade jag kunnat pressa på rätt bra och ändå haft krafter kvar till löpningen. Men planen grusades på grund av krånglande teknik. Min cykeldator flippade ur och visade konstant att jag körde 99,9 km/h. Tidtagningen hade dessutom av nån anledning startat 4 timmar innan jag började cykla, vilket innebar att jag inte hade en aning om hur fort jag körde. Som orutinerad cyklist blev det tyvärr så att jag fegade och slutade på en snitthastighet på 28,37 km/h, vilket betydde att jag tappade ca 10 min mot min plan. Mitt byte till löpningen gick hyfsat snabbt mycket på grund av att jag råkat få syn på en klocka och insåg hur långsamt jag cyklat. Detta gjorde mig förbannad och stressad. Så jag slet av mig skoskydd, cykelskor, hjälm, vintertights, Gore tex jacka, handskar, buff och glasögon och hoppade i dyngsura löparskor och tryckte på en keps på huvudet. Klämde i mig en gel och stack iväg. Som vanligt kändes benen sjukt konstiga de första kilometrarna men sen lossnade det. Jag försökte hålla bra fart första halvan och att öka andra. Jag tog 14 placeringar på löpningen, sprang på 1.51.09 och var pigg hela vägen, men är ändå långt ifrån nöjd med mitt lopp som helhet. Men det är väl det som är tjusningen med triathlon; allt kan hända. Så jag får helt enkelt bryta ihop, fixa ny cykeldator, träna mer cykling och komma igen en annan gång.

Efter loppet, när man tagit emot finisher-tröjan och medaljen, var det bara att bege sig ut på leråkern och hämta sina blöta grejer, klä av sig i regnet och hoppa in i uteduscharna. Vattnet var varmt och skönt men det blåste och var riktigt ruggigt. Men allt går om man vill! Jag satte på mig allt jag kunde hitta i min packning som var någolunda torrt. Min GoreTex-jacka var som en disktrasa men fick duga som lager 4. Sen åt jag lite kall gratismat innan vi körde tillbaka till Sälen. Tack vare full värme i bilen tinade jag upp och när vi kom fram var det skönt att krypa upp i soffan framför brasan och dricka ett glas vin och prata igenom loppet.

Väderförhållandena var de sämsta tänkbara men arrangemanget, banan, funktionärerna och stämningen var kanon. Att jag sen inte presterade på topp är bara att acceptera. Hur som helst var det en jättekul helg och jag tänker komma tillbaka om jag lyckas knipa en startplats nästa år!