Reset and reload

Efter ett par dagars vila är det dags att programmera om kroppen från löpning till framför allt cykling och ladda om inför nästa tävling. Om 23 dagar är det dags för min första 1/2 Ironman.

Dagarna som gått sen loppet har jag varit hyfsat pigg. Jag är jätteglad för att jag ännu inte känt av en endaste liten skavank som skulle kunna klassas som skada efter maran. Lite träningsvärk och ett par ömma tånaglar får man ju räkna med. Under veckan har jag tagit det rätt lugnt och försökt äta mycket för att återfå krafterna och inte tappa muskler. Jag läste att man bör ta det lugnt 8-10 dagar efter ett marathon även om kroppen känns pigg och fräsch. Om man börjar köra för hårt för tidigt är det risk för att man drar på sig en "seghet" som kan sitta i länge. Och nåt sånt har jag inte tid med. Så jag bidar min tid även om det känns konstigt att bara äta och vila, veckan innan loppet vilade jag ju en massa så nu är jag lite sugen på att komma igång igen.

Men det finns annat att fylla tiden med. I söndags var jag med när Timothy graderade på karaten. Han var så stolt och glad när han fick sitt röd-vita bälte och ledsen över att terminen är slut. Jag hoppas han är lika laddad när det drar igång i höst igen.

I måndags var jag och en tjej från SCT i Hellas och simmade lite. Det var rätt kyligt i vattnet och som vanligt lite skrämmande med det mörka, djupa vattnet. Men det gick bra. Och bastun efteråt gjorde susen för mina lite stela lår. Igår morse cyklade jag lugnt till jobbet och det kändes jättebra och framför allt kul. Och idag tänkte jag jogga lite för att känna hur löparbenen känns.

I tisdags hade Samuel 3-årskalas för några små dagiskompisar och det var full fart till halv-8 då samtliga treåringar kraschade. Nu planerar vi nästa kalas som äger rum imorgon och är ett kombinerat kalas för Samuel och Timothy för vänner och familj. På lördag ska vi åka på Ålandskryssning, Timothy gav det i present till Perry för drygt ett halvår sen, och nu blir det äntligen av. På söndag är det picnic och lek med Timothys klass och jag tänkte simma lite i Rösjön. Nästa vecka är lika fullbokad och avslutas med att Perry kör Vätternrundan och att vi har vattenpistolkalas för Timothys klasskompisar. Huhhhh, undrar om vi tagit oss vatten över huvudet!? Min hemliga förhoppning är att inte alla 15 barn tackar ja så vi skickade medvetet ut inbjudningarna lite sent.

Idag såg jag att Klara Zimmergren släpper en bok; Längtan bor i mina steg, och det gjorde mig glad. Jag blev berörd av hennes sommarprat förra året så jag kommer att sträckläsa boken. Att jag själv fått mina efterlängtade barn gör inte att mitt engagemang och medkänsla för dem som kämpar har minskat, tvärtom. Och jag log när jag läste att det bästa rådet Klara fått var: Gift er och ställ er i kö. Det är precis det råd jag försökt ge folk som vill ha barn, men där det kanske inte går som på räls, under de senaste 8 åren. Kanske har det hjälpt nån...

Presentkortet

 

Timothy under graderingen

 

Femte gången gillt

Igår sprang jag mitt 5:e Stockholm marathon. De yttre förhållandena var nästan idealiska, förutom en störtskur som kom 10 minuter innan start, medan jag var ytterst osäker på mina fysiska förutsättningar. Inte för att jag varit sjuk eller skadad utan för att jag helt enkelt tränat väldigt lite löpning i år. En mara är alltid en mara och det finns inga genvägar när det gäller träningen. Men sen kan man ju ha bra dagar och det var det som mitt hopp stod till. Det regnade mycket i fredags vilket gjorde att pollenhalterna sjönk rejält och temperaturen låg på 13 grader igår morse och vinden var svag till måttlig. Så det var som upplagt för bra tider för såväl elit som motionär på 2014 års Stockholm Marathon.

Igår morse begav sig killarna på karateträning och jag åkte till Östermalm IP. Stämningen var laddad precis som vanligt och det var otroligt mycket folk överallt. Vädret var lite varierande, sol ena minuten och mulet med regn i luften den andra. Jag funderade in i det sista över klädvalet och och valde tillslut korta tights, vilket skulle visa sig vara ett bra drag. Det var första gången som jag sprang i nån slags klubbtröja och det kändes nästan lite högtidligt. Skorna var lite för nya eftersom jag glömde köpa nya i tid, och lyste knallgula. Dagen till ära hade jag även investerat i en matchande gul keps. Så det var en rätt snygg löpare som begav sig till startfållan ;). Där mötte jag upp min marathonkompis och tillika låtsas-kusin Magnus. Vi bestämde oss för att hänga på 3.45-farthållarna de första 30 km för att sen se hur det kändes.

Starten gick och alla rusade, inklusive jag själv som annars brukar vara extremt disciplinerad och tuffa på i det tempo jag bestämt. Magnus försvann på lätta ben efter drygt 1 km och jag lämnade 3.45-farthållarna bakom mig efter ett par kilometer. Första milen gick på 51.22 vilket var lite för fort och jag försökte hålla igen men det är svårt när benen bara vill springa. Passerade halvmaradistansen på 1.49.35, vilket också var lite före tidsschemat även om jag hade dragit ner på tempot. Sista halvan gick i 5.24-tempo vilket var på tok för långsamt för att jag ska känna att jag gjort ett optimalt lopp. Sträckan efter halvmarapasseringen och fram till Skansen är dock rätt tung med många småbackar och lite publik vilket gör att det är svårt att hålla tempot uppe. Men jag hade några minuter tillgodo på 3.45-gruppen så jag var rätt lugn. Inne i stan var det jättemycket folk som hejade fram löparna och det är en otrolig känsla. Framför slottet passerar man 30 km och då börjar loppet på riktigt. Där började det kännas att jag gått ut för hårt och jag var nästan redo att ge upp mitt mål på 3.45. Och inte blev det bättre av att 3.45-gruppen kom i kapp mig påvägen upp på Västerbron. De var så pigga och glada och skuttade och pratade och skojade. Jag kämpade för att hänga på dem men fick släppa på Norr Mälarstrand vilket var knäckande. Jag kämpade vidare trots att hela kroppen protesterade och varken hörde eller såg nåt i min omgivning. Det fanns bara en sak i mitt huvud; att ta mig till målet på Stadion. En röst i huvudet sa: Bara 10 km kvar, bara 10 km kvar... En annan röst i huvudet sa: Vad f-n då "bara"???? Det är ju nästan en hel timme till!!!! Men på nåt sätt lyckades jag bita ihop och bara mala på ända in i mål. Nån fartökning var det inte tal om men jag lyckades lägga på en liten spurt inne på Stadion. Och gissa om jag vart lycklig då jag såg att min klocka stannat på 3.43.39, nytt personbästa!!!! (Farthållarna hade startat ett par minuter före mig, vilket min hjärna där och då inte var kapabel att ta med i beräkningen. Så även om de gick i mål lagom när jag kom in på Stadion klarade jag 3.45 med lite marginal.)

Mycket stolt över min prestation åkte jag hem till mina killar som fixat en fantastisk middag och köpt vackra rosor till mig. Timothy hade haft en lång dag på karatelägret och idag väntar gradering. Han var lite ledsen över att han missar Minimaran i år som krockar med graderingen, men jag har lovat att vi ska hitta ett annat lopp som han kan springa.

Idag är jag rätt pigg och har inte ont nånstans förutom att jag är lite stel i benen. Fördelen med att bara löpträna 1-2 ggr per vecka är att man kan hålla sig skadefri och det är värt hur mycket som helst för mig. Att man sen inte kan komma ner på riktigt bra tider är smällar man får ta, men kan jag hålla mig på den här nivån är jag nöjd. Nu blir det fokus på cykling och simning i öppet vatten under några veckor för den 28 juni väntar Vansbro 1/2 Ironman. Och det är årets riktiga utmaning!

Trötta ben

5:e Stockholm marathon