Jag hade varit förkyld hela veckan och haft ont i halsen. På annadagen kände jag mig bättre och följde med som chaufför på en 40-årsfest i Västervik. Festen var mycket trevlig men ljudvolymen väldigt hög redan under middagen och blev än värre när musiken drog igång. Jag försökte konversera efter bästa förmåga men kände till slut att halsen sa ifrån och att rösten försvann. Så vid halv-1-tiden åkte vi de 5 milen hem till svärföräldrarna. Jag såg fram emot att få sova men precis när jag skulle somna drabbades jag av panik, jag fick inte luft och det kändes som någon långsamt höll på att strypa mig, halsen var helt igensvullen. Hjärnan och kroppen reagerade med panik, jag for upp ur sängen, tände lampan, öppnade fönstret och försökte andas frisk luft, blev helt kallsvettig och darrig, började må illa och babblade en massa. Samtidigt som jag var i total panik kände jag mig helt lugn, jag var ju helt övertygad om att jag skulle dö där och då och jag hoppades bara att det skulle gå snabbt så jag slapp lida. Samtidigt var det så mycket jag ville säga till Perry, som yrvaket försökte förstå vad som drabbat mig. Jag sa lugnt och sansat att jag höll på att dö och att ingen ambulans skulle hinna fram även om han ringde nu, att han skulle ta hand om barnen och att jag var rädd. Jag ville springa en trappa ner och hämta barnen, ta upp dem till vår säng och tillbringa mina sista minuter tillsammans med mina älskade killar. Men Perry talade lugnt med mig och till slut avtog paniken lite och jag la mig ner i sängen igen. Kallsvettig och skakandes som ett asplöv. Efter ett tag lugnade jag ner mig och insåg att jag faktiskt kunde andas även om det kändes väldigt ansträngt och efter ytterligare en stund föll jag i nån slags dvala som jag åkte in och ur fram till gryningen då jag äntligen somnade.
På morgonen var rösten borta och halsen svullen men jag kunde andas och jag levde men var fortfarande skakad av det som hänt på natten. Den panik jag kände var det värsta jag varit med om. Tusen tankar hann fara genom huvudet på den korta stund panikattacken varade. Höll jag på att få en hjärtattack, stroke, astmaanfall, bli sinnessjuk, hade jag gått in i väggen osv. Men de tankarna sköt jag undan på morgonen. Vi åt frukost, ojade oss över det tilltagande snöfallet eftersom vi skulle köra till Stockholm och packade våra saker. Jag körde nästan hela vägen hem och kände mig ok även om halsen var svullen och jag var orolig över vad det var för fel på mig egentligen.
På kvällen började jag oroa mig över kommande natt långt innan jag skulle gå och lägga mig. Men nu kändes det något tryggare i alla fall, vi var ju i tätbebyggt område och kanske en ambulans skulle hinna fram i tid. Dessutom hade jag ju överlevt gårdagens attack så mitt förnuft sa mig att jag med all säkerhet skulle överleva en till även om det var förenat med ångest och obehag. Och mycket riktigt, jag hann inte ligga i sängen många minuter innan trycket över halsen och bröstet kom tillbaka. Jag tände lampan eftersom det kändes som mörkret kvävde mig, sprang ut ur rummet och runt i vardagsrummet oförmögen att veta vad jag skulle ta mig till. Fysisk smärta tål jag ganska bra och kan liksom uthärda men detta var något helt annat. Jag kände mig maktlös och panikslagen och framför allt jätterädd. Återigen bad jag Perry ta hand om killarna, sa sa att han är det finaste jag vet och att jag var rädd. Efter några evighetslånga minuter gick det över och jag kunde till slut slumra in, halvsittande med lampan tänd. När det började ljusna ute somnade jag äntligen.
Morgonen därpå gick jag på darriga ben iväg till jobbet. Blek som ett spöke och med ett konstant tryck över halsen och övre delen av bröstet. Men jag hade massor att göra så jag behövde verkligen jobba. Efter bara ett par timmar insåg jag dock att det inte var nån bra idé, inte schysst mot mina kollegor om jag skulle segna ner mitt på kontoret och dessutom kunde jag inte prata eftersom rösten försvunnit. Så jag beställde en tid på vårdcentralen och åkte hem vid lunch. Jag fick en akuttid, fick träffa en läkare, göra ett EKG och ett recept på astmamedicin. Lugnad av att hjärtat verkade se bra ut åkte jag hem. Tog två puffar astmamedicin och fortsatte jobba. Jag kände mig bättre på eftermiddagen men på kvällen, lagom till middagen kände jag kvävningskänslorna igen. Efter ett samtal med Vårdguiden åkte vi därför till akuten på Danderyd. Jag fick vänta i knappt en timme innan jag fick träffa läkaren. Han kunde inte konstatera något fel på mig förutom en svullen hals, men han lyssnade på vad jag sa och skrev ut mer astmamedicin och kortisontabletter. Sen fick jag åka hem. Efter första dosen kortison blev jag bättre och i natt kunde jag sova, fortfarande halvsittande men med lampan släckt. Det är ett vanligt halsvirus som orsakat svulladen i halsen och på stämbanden. Då kan det kännas trångt att andas, särskilt när man ligger ner. Jag har ju ansträningsastma på sommaren, något jag försöker förtränga, men det medför att luftrören är extra känsliga vid infektioner. Så jag har varken fel på hjärtat, hjärnan eller något annat (hoppas jag) och jag höll inte på att gå in i väggen eller bli tokig. Det var tack och lov bara min fantasi som skenade iväg med mig.
Men dessa två skräcknätter kommer sitta kvar i mitt medvetande länge. Jag har aldrig varit så rädd och panikslagen i hela mitt liv, rädd för att dö, för att missa halva livet och för vad som väntade på andra sidan. Men allt slutade lyckligt och jag är en erfarenhet rikare.
Nu ser jag fram emot ett fridfullt slut på 2015 och en bra början på 2016. Jag kommer gå ner i arbetstid och vara hemma varje måndag och det känns bra. För inget jobb i hela världen är värt att stressa ihjäl sig för. Hälsa och familj är det viktigaste i mitt liv, det har jag blivit påmind om ett par gånger den senaste veckan. Träning är ju också som bekant en viktig ingrediens i mitt liv. Men den sista veckan har jag inte rört en fena, dels på grund av förkylningen, dels på grund av en skadad fot som injicerats med kortison och ska vila, och det funkar ju det också även om jag föredrar viss fysisk aktivitet och framför allt en massa frisk luft. Så just nu känner jag mig som ett lågvattenmärke rent fysiskt men är å andra sidan dessto gladare över att jag lever :).
Fem glada barn och en tomte
Festfina på Annandagen
