Torsdag. Min Ironman-helg började redan på torsdagsmorgonen då jag tog tunnelbanan för att möta tjejerna i Liljeholmen. Eftersom jag var ute i god tid hann jag med en latte på Gateau innan Katrin, Susanne och Helena anlände. Ekipaget väckte uppmärksamhet i morgonrusningen, på taket stod fyra triathloncyklar och ur bilen hoppar tre snygga och vältränade tjejer. Efter att ha stuvat in min packning, och tagit en bild, styrde vi kosan mot Kalmar.
4 cyklar och 4 tjejer
Jag hade sovit dåligt hela veckan och hade planerat att försöka slumra i bilen, men det gick inte alls. Vi tjattrade oavbrutet och jag hade 1000 frågor till de tre rutinerade Ironwomen som jag reste med. Dessutom var jag nervös och lite stressad över det mesta, så jag sov inte en blund. Efter en liten omväg till Linköping och en god och näringsrik lunch anlände vi så småningom till Kalmar. Vi åkte direkt till registreringen och fick våra ryggsäckar och badmössor. Sen körde vi till lägenheten som vi hyrde, samma som tjejerna bott i tidigare år, och installerade oss. Jag och Susanne delade dubbelsängen. Eftersom vi tjejer är ett under av effektivitet hann vi självklart även åka och handla mat innan det var dags att åka till pre-racemötet och middagen på kvällen. Det var en lite märklig känsla att kliva in i ett tält med typ 2000 personer där merparten av dessa är så extremt vältränade att man själv känner sig som lite smått försoffad. Stämningen var god och vi fick information, lite mat och en alkoholfri, ljummen öl. Vi träffade många från klubben. De flesta hade gjort detta flera gånger innan föreföll rätt lugna så jag höll god min och försökte kontrollera fjärilarna i magen. Efter mötet cyklade vi genom stan hem till lägenheten på våra lånade cyklar. Väl hemma fixade vi med våra tävlingscyklar och förberedde oss för fredagens morgonsimning. Det blev tidig sänggång men jag kunde inte sova nu heller utan låg och funderade på hur loppet skulle bli och om jag skulle komma i mål. De senaste veckorna hade min målbild ändrats från att "kanske komma i mål" till att "komma i mål". Men det krävde att jag hade disciplinen att ta det riktigt lugnt på löpningen. En fot som hade en stressfraktur i juni klarar inte av att springa 42,2 km i augusti om det inte går riktigt, riktigt långsamt. Och kanske inte ens då, läkaren sa ju; inte ett löpsteg förrän sista augusti. Till slut somnade jag nog lite i alla fall.
Pre-race möte
Fredagen inleddes med en tallrik yogurt och sen hoppade vi upp på cyklarna och trampade ner till hamnen där man fick provsimma banan mellan klockan 7 och 8. Vädret var vacker och det blåste bara lite. Sjön var relativt lugn och jag hade inga problem att se bojarna som markerade banan. Kanske var det därför jag slarvade med att ta ut egna riktmärken, eller så var jag bara så säker på att jag alltid skulle kunna följa med stimmet och hamna rätt. Det antagandet skulle dock visa sig vara helgens största misstag. Provsimningen gick bra, jag kände mig stark och tekniken fungerade. Det gav mig självförtroende och jag var rätt övertygad om att jag skulle göra en bra simtid. Det enda som störde mig var diverse växtlighet som slingrade sig runt ben och armar samt så slemmiga maneter som guppade omkring i vattnet. Men jag visste att på tävling bryr jag mig inte om sånt, då bara kör man.
Två Ironwomen
Godmorgon Kalmar!
Svart C plats 491
Därefter fanns det inte så mycket mer att göra än att kvittera ut sitt chip och fästa det runt vänster fotled. Sen lämnade vi växlingsområdet och skulle inte ha tillgång till det förrän två timmar innan tävlingen startade på lördagen. I väntan på Helena och Katrin gick Susanne och jag in på Expon och shoppade lite IM-saker. Sen träffade vi de andra och Susannes bror och gick ner på stan för att äta lunch. Hela stan var full med tävlande och supporters. Och visste man det inte innan så vet man att det är Ironmanhelg i stan när kyparen frågar om man vill ha en eller två portioner mat. Vädret var strålande och vi såg fram emot en varm tävlingsdag med förhoppningsvis inte så mycket vind. Eftermiddagen tillbringade vi hemma, åt kladdkaka i trädgården, fixade det sista med simgrejerna, jag försökte vila lite och sen åt vi pasta med köttfärssås till middag. Jag fick låna nagellack av Helena som Katrin hjälpte mig att måla på. Det är viktigt att vara fin när man ska köra IM och Helena sa att när man har tråkigt på cykeln kan det vara kul att titta på sina fina naglar :). Det var svårt att somna även den här kvällen men jag var så trött så jag somnade på nåt sätt.
Redo för IM
Fyrklöver betyder tur
Lördag. Vi steg upp klockan 5 och försökte äta frukost. Jag var så nervös att jag knappt fick ner nåt alls. Sen drog vi på oss tävlingskläderna och våtdräkterna upp till midjan. Vi tog våra vita påsar och lämnade lägenheten strax före klockan 6.
Påväg mot min första IM
Jag var osannolikt nervös och började nojja om att det skulle vara punka på min cykel eller att mina solglasögon och hjälmen skulle vara borta och över att jag skulle få ont i magen och få punka osv. När vi kom fram till växlingsområdet visade det sig att allt var i sin ordning. Vi tankade cyklarna med sportdryck, bars och gels, pussade den hejdå och gick sen mot simstarten.
Det blåste betydligt mer idag trots att klockan inte ens var 7 och jag funderade på hur jag skulle klara cyklingen. Ölandsbron såg rätt hög ut... Jag ställde mig tillsammans med de andra tjejerna i 1.20-gruppen, min förhoppning var dock att simmar närmare 1.10 men jag ville ha sällskap in i det sista. Starten för proffsen gick. De spelade musik och speakern peppade oss. Det var redan massor med publik i startområdet och allting kändes helt overkligt. Jag stoppade in öronpropparna och gick in i min bubbla. Jag tittade upp mot himlen, mot solen, och kände hur energin strömmade in i kroppen. Jag kände en sån oerhörd tacksamhet över att jag stod på startlinjen, tillsammans med de här tre grymma tjejerna, att jag blev tårögd. Men man kan ju inte börja böla redan innan loppet, möjligtvis kan man fälla nån tår om man kommer så långt som till upploppet. Mina tankar skingrades dock när startskottet för oss gick. Vi började långsamt röra oss framåt mellan publikmassorna och närmade oss rampen där vi skulle kliva i vattnet. Jag var så fokuserad på publiken och alla runt omkring mig att jag inte tittade på vattnet förrän jag klev i. Då såg jag att det var rejäla vågor som sköljde in mot kajen. Och så fort jag började simma kände jag att det här kommer bli en tuff uppgift. Vi simmade rakt mot vågorna ut mot den första bojen. Jag tog det lugnt och hittade snabbt min rytm och även om det var ovant med vågorna var jag inte rädd. Tekniken funkade och jag stördes förvånansvärt lite av vågorna. Jag försökte bara hänga med och efter ett tag fungerade tretaktsandningen. Det kändes dock som en evighet innan jag började närma mig slutet av simbanan. Vågorna var över en meter höga och vi såg varken bojarna eller räddningsbåtarna som försökte visa oss vägen. Många med mig hade problem med navigeringen och min simning blev 300 meter längre än den borde varit. Tiden blev inte vad jag förväntat mig men jag får vara nöjd ändå. Rekordmånga bröt i simningen. Många blev sjösjuka och andra var för otränade för att klara av de höga vågorna. Det blev överlag dåliga simtider och över 20 personer som inte klarade tidsgränsen och därmed inte fick fortsätta tävlingen.
När jag kom upp ur vattnet var jag yr och lätt illamående och vinglade upp för rampen. Jag tog det lugnt i växlingen och när jag kom ut till min cykel insåg jag att jag nog gjort en rätt bra simning för det var jättemånga cyklar kvar. Det var skönt att få komma igång med cyklingen och jag förberedde mig på en lång och blåsig resa. Jag hade på förhand bestämt mig för ligga på en snittpuls på max 150 under hela cyklingen, hastigheten var oviktig. Så jag trampade på uppför Ölandsbron i 19 km/h. Jag njöt av utsikten, solen och känslan av att vara högt, högt upp över havet. Jag blev omkörd av mängder med folk under hela cyklingen, särskilt under de första 5 milen. Då kom det nästan uteslutande killar på monstercyklar och blåste förbi mig på min lilla racer, något som bekräftade min känsla att jag gjort en godkänd simning. Det var rak motvind över Ölandsbron och rak medvind tillbaka över bron till fastlandet. Däremellan var det varierande sidvindar med rejäl styrka. Jag var glad över att jag bara hade 50 mm profil på mina hjul annars hade jag blåst av vägen. Cyklingen på Öland var fin och jag tog mig tid att titta på naturen och tog det riktigt lugnt i alla depåer. Det var mycket som skulle hinnas med där och jag var ovan. Först slängde man sin flaska i drop zone, sen tog man en ny flaska i farten, fyllde på flaskan på styret, satte flaskan i flaskhållaren på ramen, tog en klunk gel från den andra flaskan på ramen, satte tillbaka den och avslutar med en klunk sportdryck eller vatten beroende på vad man fyllde på med. När jag kom till Kalmar efter 12,2 mil kände jag mig lite seg men när jag såg Perry och Magnus vid en depå kom krafterna tillbaka.
Vinkar lite till publiken
De sista 6 milen på fastlandet avverkade jag i lite väl långsamt tempo men benen började bli trötta och jag hade krampkänningar i baksidorna av låren. Jag började känna mig seg i hjärnan och försökte tanka i mig mer energi i form av sportdryck för gelen och Enervittabletterna var slut och energikakan hade smält ner till en geggig massa och såg ut som ett gigantiskt bubbelgum. När jag kom till T2 var jag så kissnödig att jag höll på att missa att stiga av cykeln. Det slutade med att jag stannade typ 1 cm från den röda linjen. Puh! Och med den ena skon i handen, hur nu det gick till, och den andra kvar i pedalen "rusade" jag mot upphängningsplatsen. Fick cykeln på plats, av med hjälmen och tryckte dit skon i pedalen, innan jag kastade mig in på en bajamaja.
Jag och havet
T2 gick långsamt. Jag gick på bajamajan och satt där rätt länge och vilade. Så länge att det var svårt att komma upp därifrån faktiskt. Sen satte jag på mig löparskorna och gick ut ur växlingsområdet via en dusch. Det var underbart att känna det kalla vattnet strila ner i ansiktet och hade det inte varit så mycket publik runt omkring hade jag stått kvar ett tag och tvättat bort svetten från ansiktet och nacken. Men det gick inte för sig, det var ju ändå en tävling och då kan man inte ställa sig och duscha mitt i alltihop. Så jag joggade iväg. Benen kändes okej och krampkänningarna försvann nästan direkt. Det var jättekul att springa och det var svårt att hålla igen. De första 5 km avverkades i 6.30-tempo och det kändes hur bra som helst i kroppen fast inte i foten. Så jag bestämde mig för att slå av på takten och gå/jogga. Hade jag kommit såhär långt ville jag ta mig i mål och jag ville inte riskera att dra på mig nån skada igen. Det var otroligt varmt och jag tog tacksamt emot alla duschningar som erbjöds längs banan samt sökte skugga så fort tillfälle gavs. Publiken och funktionärerna var fantastiska och Perry och Magnus och Susannes bror Stefan dök upp och hejade lite överallt på banan. Det gav mig kraft att fortsätta min eländigt långsamma färd mot målet. Stundtals kändes det som jag stod stilla och att alla sprang om mig men jag hade disciplin och lufsade på fram till 38 km. Då började jag känna av foten rejält och valde att börja gå så fort jag kunde.
Fina Katrins pepp till oss på löparbanan
Joggingtur längs vattnet i Kalmar
När jag fick det sista armbandet vid 38 km insåg jag att jag faktiskt skulle greja detta, att jag skulle gå i mål. Och det skulle ske innan det blev mörkt och flera timmar innan målet stängde. Denna insikt gjorde mig gråtfärdig. Funktionären som gav mig det sista armbandet fick världens största leende men såg inte tårarna svämmade över bakom solglasögonen. Den sista sträckan inne i stan småjoggade jag och log. Jag fick en high five av Anna L och väl inne på upploppet fick jag spel när jag såg tiden på målportalen för de framförvarande. Under 14 timmar, under 13 tim 30 min, kan det verkligen vara sant? Många undrar kanske hur f-n man kan ha så dålig koll på tiden eller hur man kan vara så glad när man just lufsat runt en mara på 5.30 och det är berättigade frågor. Men med mina förutsättningar var det inte realistiskt att sätta upp nåt tidsmål. Därför valde jag helt att strunta i tiden och bara försöka vara i nuet och njuta av att jag faktiskt fick vara med och tävla. Och inget ont som inte har nåt gott med sig, bilderna från upploppet blev ju rätt roliga...
Va!!!
Är det sant?
Ja det är det!
I mål på 13.21
I am an Ironman!
Väl i mål blev jag omhändertagen av en ung gosse vid namn Sebastian. Han tog mig i hand och gratulerade mig artigt, ett tag trodde jag nästan att han skulle tilltala mig med Tant, innan han frågade mig om jag ville ha hjälp att hämta min påse med ombyteskläder, om jag ville ta finisherfoto eller ha något att äta eller dricka. Jag tackade ja till de två första alternativen men sa tyvärr nej till maten, trots uppmaning från Susanne innan loppet att INTE hoppa över maten. Men jag var inte hungrig och jag ville hem. Misstaget resulterade dock i att jag låg illamående i soffan hemma i lägenheten, precis som Susanne gjorde förra året, och försökte få i mig en det ena en det andra men inget smakade bra.
Helena och Susanne gjorde fina lopp och gick i mål två respektive drygt en timme före mig och hade hunnit duscha, äta och hänga i athletes garden ett bra tag när jag gick i mål. När jag kom hem till lägenheten, dit Perry följde mig, var de påväg ut igen för att hämta Katrins cykel och påsar. Hon hade spytt på simningen och sen blivit uttorkad under resten av loppet och efter målgången kollapsade hon i sjuktältet och fick dropp. Det blev en natt på stan för Helena och Susanne. Efter att ha hämtat Katrins cykel och påsar skulle de hämta hem själva Katrin, trodde de i alla fall. När de kom till sjuktältet var det tomt, där fanns bara personalen och de sa att Katrin gått ut. Tjejerna fick panik, de hade ju sett i vilket tillstånd Katrin var innan de hämtade hennes cykel, så de blev oroliga och sprang och åkte runt i hela stan för att leta efter henne. Till slut fick de information från Katrins man om att hon blivit körd till sjukhuset och då åkte de hem till lägenheten. Trötta och omtumlade gick vi till slut och la oss. Vi bestämde att den som vaknade först nästa morgon skulle åka till sjukhuset med Katrins grejer. Det behövdes dock inte för klockan halv-7 ringde det på dörren och där stod hon. Oduschad men lika glad och snygg som vanligt. Det fälldes en och annan lättnadens tår och ingen kunde sova mer, även om säkert hade behövt det. Så vi steg upp och åt frukost och började packa. Vi lämnade Kalmar på förmiddagen. 4 tjejer, 4 cyklar och 4 medaljer!
4 tjejer, 4 cyklar och 4 medaljer
Söndag. Jag blev avsläppt i Söderköping där mina killar hämtade upp mig. De hade varit hos farmor o farfar över helgen och haft det bra. Det var lite sorgligt att skiljas från tjejerna. Det kändes som vi varit på en lång, lång resa tillsammans och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Det var ett privilegium att få göra sin första Ironman tillsammans med dessa tjejer som har en sån skön humor, är så easy going och otroligt generösa på alla sätt och vis. Det sägs ju att ingen gång är som den första och den här helgen kommer jag alltid att minnas.
Tack för den här gången Kalmar, vi ses nästa år igen!
