Den vintertid nu kommer

Om mindre än två månader är det julafton och i söndags ställde vi om till vintertid. Den senaste veckan har hela familjen varit trötta och slitna och behovet av semester är större än någonsin. Tyvärr har vi ingen trevlig höstlovsresa till solen inbokad men vi ska vara lediga i slutet av veckan ett par dagar.

Timothy åkte till farmor och farfar i Småland tillsammans med kusinerna i lördags. Och Samuel åkte till mormor ett par dagar. Perry och jag hade en lyxhelg hemma utan barn och det var helt fantastiskt skönt. I lördags hade vi födelsedagslunch för min vän Mimmi med familj, hon fyllde nyss 40 år. De bor i London men hennes man Tom hade fixat en överraskningsresa för henne till Stockholm. De skulle bo på hotell och äta middag med hennes familj på lördagskvällen. Det hon inte visste om var att även hennes närmaste vänner var inbjudna till middagen, så när hon hörde av sig och frågade om vi inte kunde ses för lunch på lördagen hade jag inget annat val än att spela med. Det blev en trevlig lunch hemma hos oss innan vi var tvungna att mer eller mindre köra ut våra gäster för att hinna få iväg Samuel till mamma och fixa oss iordning. Men det gick bra och Perry o jag hann även med en liten löptur i lerig terräng i skogen. Härligt!

Kvällen tillbringade vi på hotell Diplomat. Vi började med champagne i Biblioteket, och det hann bli en hel del eftersom vi fick vänta rätt länge på Mimmi. Sen själva överraskningsmomentet, jättekul att se att hon faktiskt blev överraskad, och sen en fantastiskt trevlig middag i Blå Loungen med utsikt över Nybroviken. Hennes familj gav trevliga och roliga tal och maten och vinet var utsökt. Kvällen gick alldeles för fort och vid 1-tiden var vi tvungna att åka hemåt. Det var lite kul att vandra Birger Jarlsgatan upp mot Stureplan på natten, kvällen hade precis börjat för det hippa folket och jag kände mig hopplöst gammal och ute, men samtidigt otroligt nöjd över att få hoppa in i en taxi och åka hem till förorten.

Igår stod klockan på 11.28 när jag vaknade, vilket innebar att vi sovit hur länge som helst. Och ändå hade jag inte haft nåt emot att sova en stund till. Men nån gräns får det finnas på vad man lägger sin lediga tid på. Vi steg upp och åt frukost/lunch och åkte sen iväg för att kolla på möbler och lite grejer till barnens rum. Efter det var vi helt slut med åkte ändå till Täby C för att handla lite till. För att orka köpte jag en äppelmuffins och en power juice, Body Fuel Detox, bestående av nypressat äpple, morrot, rödbeta, citron, ingefära och "Defence kick". Kanske var det inbillning men jag piggnade till temporärt i alla fall. 

Energikick

Det blev en supereffektiv shopping där Perry fick både kläder och skor. Sen gick vi till Melanders och handlade middag; laxcarpaccio och hummersoppa med pilgrimsmusslor, som vi tog med oss hem. Tyvärr var ingen av oss särskilt sugna på vin men vi lyxade i alla fall till det med Pellegrinivatten. Kvällen tillbringades sen i soffan framför en film. En perfekt avslutning på en perfekt helg!

Laxcarpaccio

Förra veckan blev en rätt dålig träningsvecka. Den började bra med bland annat ett löppass till jobbet, men slutade sämre eftersom jag började känna mig trött och hänigig. I lördags fick jag ont i halsen och tappade rösten och är fortfarande kraxig så vi får se hur mycket jag vågar träna den här veckan. Min plan var annars att köra rätt hårt med dubbla pass sönd-onsd eftersom jag sen är i Skåne torsd-sönd och troligtvis inte hinner träna nåt alls. Den planen har dock redan spruckit. Men jag orkar inte stressa upp mig över uteblivna träningspass just nu. Är det nån tid på året som en triathlet kan unna sig lite vila, och kanske även försöka njuta av den, så är det under perioden oktober-december. Sen börjar upptrappningen inför nästa sommars tävlingar. Jag har ett millopp inplanerat i slutet av november men det är mer på skoj och jag kommer inte att gå all-in där eftersom min ena fot är lite skruttig. Så nu ser jag fram emot en lugn vecka, förhoppningsvis även på jobbet, med bara ett barn hemma. Sen en skön minisemester i Skåne hos vännerna Catrin och Calle i deras fantastiska hus utanför Ystad och avslutningsvis en lunch hos finaste Anna, som har blivit sambo :), i Lund innan vi åker hemåt på söndag.

Om att flytta fram sina gränser

Det som jag för ett år sen sa aldrig i livet till, kommer förhoppningsvis bli verklighet om mindre än ett år. Det som jag för två-tre år sen ansåg att bara övermänniskor kan genomföra, är jag nu själv anmäld till. Och jag tror verkligen att jag kommer klara det, ganska bra till och med, och det hör ju inte till vanligheterna att jag sticker ut näsan så. Snarare brukar jag ofta tvivla på mig själv och min förmåga och tycka att alla andra är så himla mycket bättre än jag och att jag själv aldrig gör några framsteg. Men i det här fallet tror jag på mig själv, annars skulle jag aldrig anmält mig, och jag ser fram emot utmaningen.

Hur kan det bli så? I mitt fall tror jag det kan förklaras med att jag under flera års tid tränat kontinuerligt och känner att jag byggt upp en bra fysik, samt att jag numera umgås endel med människor som gör sånna här grejer hela tiden. Det är lite som med marathon; när jag sprang det första gången 2010 kändes det som en otroligt stor prestation och jag var stolt i flera veckor. Idag springer var och varannan människa marathon och det är knappt nån som höjer på ögonbrynet åt det längre. Själv ser jag det numera som en rolig grej och en del av min träning, mer än som en jättestor prestation. För jag vet att alla kan göra det bara man tränar lite. I början när jag hörde talas om loppet med stort I var jag full av beundran för dem som genomfört den, det kändes ouppnåeligt. Nu känner jag att fortfarande beundran för jag vet hur mycket träning som ligger bakom en sån prestation, men det känns inte längre helt ouppnåeligt. Jag skulle också kunna genomföra det, lilla jag som aldrig varit bra på nån idrott men som alltid varit väldigt envis och målmedveten. Att jag sedan blir påhejad och uppmuntrad av nära och kära bidrar till att självförtroendet växer och att jag vågar satsa.

Vad är det då som ska hända om knappt ett år? Jo, den 15 augusti ska jag köra min första Ironmantävling i Kalmar. Det är ett långsiktigt mål och jag kommer att lägga upp min träning under året för att klara av den tävlingen. Fokus ligger på uthållighet. Jag kommer tävla under året men se det som träningpass och inte jaga några tider. Nu gäller det i första hand att hålla sig frisk och skadefri och att fokusera på nyckelpassen. I dagsläget har jag tre tävlingar inplanerade innan Kalmar; Stockholm Marathon, Halvvättern och Vansbro Halv Ironman, men först väntar en rätt lång period av bara träning, träning och åter träning.

Det var faktiskt Perry som kläckte idén att jag skulle ställa upp nästa år. Efter två OS-distanser och en halv IM-distans i år tyckte han att jag borde var redo. Men så mycket mer träningstid tror han inte jag behöver, så det kommer krävas rätt mycket planering för att få till det. Men jag tror det är bra, jag gillar ju att träna men även att vila och varje söndag planerar jag vilka pass jag ska köra under veckan. På så sätt kan jag verkligen vila både huvud och kropp när jag vilar. Annars blir det lätt att man går och funderar på om man inte kan klämma in ett pass här eller där och man tappar fokus på allt annat som är viktigare i livet. Det är helt enkelt så att vissa veckor hinner eller orkar man knappt träna nåt alls, medan det under andra veckor flyter på över förväntan.

För den som tycker att man är lite knäpp om man ser fram emot att få plåga sin kropp i 12-15 timmar med 3,86 km simning, 180,2 km cykel och sen 42 195 m löpning, kan jag rekommendera att titta på filmen från årets tävling. Och svara sen ärligt, blir man inte lite sugen på att vara med?

https://www.youtube.com/watch?v=nUdrdiREvUs

Förra veckan var en riktig vilovecka men fick en fin avslutning med cykling hem från landet på min pimpade racer, som numera börjar likna en tempocykel :). .

My preciousssss