A perfect life

Igår var jag åter på Cirkus, andra gången på kort tid. Förra gången var jag och såg o hörde Laleh. Även om hon är lite speciell så berör hon alltid med sin musik och jag gillar att se henne live.

Nu var det dags att se den omtalade showen "Ljust och fräscht" med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Jag hade hört mycket om showen och förväntningarna var lagom höga. Humöret var dock på topp efter ett superbra träningspass efter jobbet. Snabbdistans på Djurgården 9 km, varav 7 km strax under 5-tempo och fortfarande pigga ben på nedjoggen tillbaka. Skönt att söndagens 30-km pass inte satt kvar i benen :). Cykeltur i solen till Djurgårdsbron där jag träffade Perry och sen bara sitta och njuta av en rolig show. Vad mer kan man begära av en vanlig tisdagkväll? Möjigtvis att jag hade hunnit äta middag....

Showen var full av klyschor och förutsägbara skämt, men den var ändå otroligt rolig. Ämnet Jakten på det perfekta livet tycks alltid gå hem.

När jag cyklade hem i den svala vårkvällen kom jag fram till att jag nästan har ett perfekt liv, trots att jag inte har en stor villa i fina förorten med ljus o fräsch inredning, en skål med citroner till prydnad, inte kokar rabarberchuttney, inte har barn med perfekt rufsiga frisyrer, bara har ett efternamn och inte har specialbeställ italienskt kakel i mitt badrum. Jag kanske nöjer mig med förlite, det kanske är nåt fel på mig? I så fall gör det inte så mycket, för jag är nöjd med att ganska ofta vara nöjd. Det gör livet lite enklare.

Fett avhängd

Förra veckan var en ganska hård träningsveckan med två långpass, ett intervallpass, cirkelträning och ett pass simning. För en som är van att träna 3 dagar i veckan känns det som det var lite förmycket av det goda. Den här veckan skulle bli lugnare, och det blev den men för den sakens skull inte sämre.

Inledde veckan med ett lunchlöpning 9 km längs Djurgårdskanalen. Benen var väldigt pigga och jag joggade lätt runt i 5.13-tempo. Hade velat springa snabbare idag men ibland är det bra att låta huvudet bestämma. Veckan är lång och beslutet kändes rätt, moget o genomtänkt på nåt sätt.

Torsdagens obligatoriska lunchlöpning genomfördes tillsammans med fyra snabba killar. Vi körde intervaller på Stadion. 1200 m, 1000 m, 800 m, 3x400 m och 200 m med 1 minuts vila. Fördelen med att springa på bana är att jag inte behöver känna mig helt ensam för jag ser killarna även om jag alltid blir ifrånsprungen. Nackdelen är att jag alltid får kortare vila eftersom jag vill starta nästa intervall samtidigt som dem. Och så skedde även denna gång. Efter den första intervallen var jag avhängd, efter den andra lite mer avhängd och efter den tredje var jag fett avhängd och grymt trött. Så fyrahundringarna gick på ren vilja och jag stupade i mål sist av alla. Den sista tvåhundringen var bonus men där sprang jag faktiskt fortare än den långsammaste killen!!! Joggingturen tillbaka till jobbet kändes som den gick i slow motion och jag var supernöjd med passet. Trots att jag alltid är sist visar min klocka, som jag har med mig ibland, att jag faktiskt blir snabbare. Så även om det känns lite tufft ibland att nästan alltid vara supersist uppskattar jag att träna i killarnas sällskap. De är snälla, snabba och uppmuntrande och sålänge jag kör med dem vet jag att jag ger 110% på varje pass.

Resten av veckan ägnades åt att återställa näringsbalansen genom ett massivt intag av god mat och avslutades med ett 30-km pass idag. Känns som en bra träningsvecka trots att den "bara" innehöll tre träningstillfällen. Ibland är det bra att satsa på kvalitet före kvantitet!